När Gina Dirawi slog igenom folkligt i Melodifestivalen 2012 etablerade hon sig som en ny spännande och multibegåvad programledare. Ett fynd som SVT hade drömt om, men hade misslyckats med att hitta tidigare. Någon som faktiskt lyckas få de flesta att skratta bara genom att vara sig själv. Det kändes självklart att hon skulle få ta plats i SVT:s underhållningstablå som då dominerades (och fortfarande domineras) av medelålders män som Fredrik Skavlan, Lasse Kronér, Peter Settman och Kristian Luuk. Men den där givna lördagsunderhållningen blev aldrig av.
Men till skillnad från den smärtsamt spotlight-sökande Valerie Cherish så är Gina i Ginas show betydligt mer blassé inför sin nyvunna status som the next big thing.
När Gina Dirawi nu äntligen får primetime-utrymme igen så är det just det jag beskriver ovan som har blivit ämnet. I stället för att göra en faktisk talkshow gör hon en mockumentär om att hon ska göra en talkshow. I Ginas show kliver hon av Melodifestivalens scen 2013 och blir erbjuden att göra en talkshow, fast med kruxet att hon måste slå ut Lasse Kronér som också vill åt jobbet. Det är ett vågat grepp, och visar på att Gina Dirawi inte är intresserad av den lätta vägen eller att göra det som redan har gjorts. Det hedrar henne. Och det lyckas, ja i alla fall halvt.
När jag ser Ginas show (de tre första avsnitten) kan jag inte låta bli att tänka på The Comeback. Det känns onekligen som att de har tagit anteckningar från Lisa Kudrows lysande HBO-serie. Just det här att skapa en show inom showen, att leka med meta, ge svingar åt en inskränkt tv-industri, och skapa ett både känt och ett okänt persongalleri, känns igen från The Comeback (och i sin tur dess förebild The Larry Sanders Show). Men till skillnad från den smärtsamt spotlight-sökande Valerie Cherish så är Gina i Ginas show betydligt mer blasé inför sin nyvunna status som the next big thing. Och det är där någonstans styrkan i serien ligger.
Lasse Kronér spelar rollen som sig själv förvånansvärt bra, men så har han ju alltid varit en parodi ready to happen.
Gina är bra på att spela Gina, en smått självupptagen men ändå älskvärd figur som är riktigt bra på att skapa humor av det lilla. Hon är blasé på ett skönt sätt. Runt henne har det skapats ett bra, om än skissartat, persongalleri. Bäst blir det när Gina umgås med sin låtsasfamilj. Där skapas det en humor i de små detaljerna, som att pappan alltid har i tacosås i allt han lagar. Serien är som bäst i det underfundigt lågmälda. Ibland blir det dock lite väl mycket buskis och lätta poänger som gör att tonen i serien blir splittrad. Det är som att de inte har vågat vara konsekventa med att hitta sin egen ton utan har tänkt att det måste säkras upp med lite drastisk fysisk humor också – som när Gina ska ut på schlagerturné med Robin Stjernberg och ständigt gör honom illa när hon dansar. Det känns mer som en halvdan Mello-sketch.
Det finns dock mycket som funkar riktigt fint. Det är till exempel väldigt roligt att Lasse Kronér, med alla sina »gumman«- och »gubben«-utrop, görs till Ginas nemesis. Han spelar rollen som sig själv förvånansvärt bra, men så har han ju alltid varit en parodi ready to happen. Det är även roligt att Gina vill ha tips av Anna Blomberg om hur man gör bra komiska karaktärer och Anna Blomberg kommer utklädd till Lill-Babs och vägrar bryta karaktär. Där visar serien upp en smartness som gör den till något nytt och spännande.
Serien är ingen ny Allt faller, där Jonas Gardell och Johan Rheborg gick vilse i sin egen allvarliga självupptagenhet, om än med vissa roliga resultat (Marie Göranzon!). Ginas show är betydligt mer lättsmält och lättillgänglig. Samtidigt är frågan om publiken kommer att haja grejen. För att vara lördagsunderhållning är den inte särskilt rakt på. Den kräver lite av tittaren, till skillnad från säg barnanpassade Gladiatorerna. Men jag hoppas folk ger den en chans. Och jag hoppas, fortfarande, att Gina Dirawi en dag gör den där talkshowen på riktigt och äntligen kickar ut Skavlan.