En på de flesta sätt fin svanesång, den 13 avsnitt korta »tack för ett gott utfört arbete«-säsong som Parenthood i sista stund fick grönt ljus för efter att tittarsiffrorna under säsong fem dalat.
Sex år med familjen Braverman, en helyllelig, i princip kritvit och relativt välmående medelklassklan i Berkeley utanför San Francisco, med en osedvanlig förmåga för att få feeling under de ofta återkommande familjesammankomsterna. Hur många gånger fick vi egentligen se dem brista ut i spontandans? Jag tappade räkningen någonstans under tredje året.
Ni var inte perfekta, Bravermans, tvärtom irriterande heteronormativa och överdrivet trygga. Men ni var en sjusärdeles ensemble av fina skådespelare och rollfigurer.
Det sista året handlade till stora delar om att knyta ihop trådar. När jag summerade säsong 5 i fjol trodde jag exempelvis att Julia och Joel skulle vara återförenade redan när vi tog upp tråden igen, men serieskaparna ville annorlunda, de sög på »kommer de eller kommer de inte«-karamellen ända fram till säsongens slut.
Den stora historien detta rumphuggna år rörde dock Zeek, klanens grand old man, som drabbades av hjärtproblem och tvingades till en svår operation med komplikationer som följd och mörka moln vid horisonten – ta chansen att leva vidare så länge det gick, eller satsa på ännu en operation som kunde förlänga hans liv, med risken att han aldrig ens vaknar från operationen? Zeek valde till sist att avstå, ett beslut som visade sig få flera följder.
En sådan var bröllopet mellan Sarah och Hank. Jag gillade hur den relationen tilläts djupna det här året, och hur bra de vävde in relationen till Hanks exfru och tonårsrebell till dotter, det fanns flera tillfällen då det kändes som att de hade möjlighet att smaska till det – jag befarade till exempel att de skulle låta Hank börja få känslor för sitt ex igen – men de avstod från sådant tjafs, och lät äntligen Sarah få fäste i en stabil relation. Jag tyckte väldigt mycket om det.
Men Zeeks vacklande hälsa snabbade på bröllopet väsentligt, och scenen där Zeek insåg att det var just därför Sarah hade så bråttom, för att vara säker på att han skulle hinna vara med, var fin och därtill oväntat ljus.
Zeek Jr var en annan följd. Amber blev verkligen gravid där i slutet av säsong fem, bestämde sig för att behålla barnet och att gå i sin mors fotspår och bli en mycket ung mamma. Amber hade dock det goda omdömet att inte ta den till synes trygga vägen och per automatik involvera barnets blivande far Ryan, vars psykiska problem var långtifrån lösta när hon och brodern Drew åkte för att söka upp honom. Amber må vara Sarahs barn men hon har under seriens gång utvecklats till att vara betydligt mer än sin mors dotter, den »troubled teenager« hon tidigt beskrevs som kändes vid slutet av resan som en avlägsen bild.
Parenthood skildrade en ljusare, mer god värld än skaparen Jason Katims tidigare serie, det bitterljuva mästerverket Friday Night Lights.
Den tredje bärande berättelsen var den om Adam, Crosby och inspelningsstudion The Luncheonette. Här blev det väl allra tydligast att verkligheten inte alltid har så stor bäring i en serie som alltid haft lyckliga slut som mål, om än med en del svärta längs vägen. Efter att Adam och Crosby misslyckats med att få ekonomin att gå ihop, och de först enats om att sälja rörelsen och Crosby sedan ångrar sig eftersom han vill leva sin dröm – då försöker de på något sätt spinna det som att slarvern Crosby på egen hand ska ha större möjlighet att få snurr på rörelsen utan det stabila, ekonomiskt sinnade ankaret Adam vid sin sida. Crosby får till och med råd att köpa ut Adam genom att hyra ut lokaler på övervåningen, en våning vi tidigare inte ens vetat att den existerat. Det var väl kanske inte manusförfattarnas mest övertygande manöver.
Parenthood skildrade en ljusare, mer god värld än skaparen Jason Katims tidigare serie, det bitterljuva mästerverket Friday Night Lights. Hos familjen Braverman blev slutet alltid gott, och även om vägen mot lyckan stundtals var en smula krokig.
Och så faktiskt till och med in i döden. Länge trodde jag faktiskt att de inte skulle låta Zeek dö utan att han efter att ha fått se sitt nyfödda barnbarnsbarn skulle ändra sig, bestämma sig för att genomgå operationen, klå oddsen och klara den långa konvalescensen bara för att få chansen att se sin dotterdotterson växa upp.
Men Zeek dog i sömnen sittande i sin favoritstol bara dagar efter Sarahs bröllop. Sättet det gjordes på var dock mer värdigt än sorgligt, livet har sin gång, människor föds, människor dör.
En av Zeeks sista scener fick mig att tänka på min morfar. Det äldre av mina två barn hann träffa honom en gång. Min mormor hade dött några år tidigare och efter det tacklade min morfar snabbt av, vilsen i tillvaron, ingen att hålla i längre. Vi hade rest upp till min mamma på besök, min moster hade varit och hämtat morfar, mina systrar var också där, den ena med gravidmage. Jag var ärligt talat lite osäker på om morfar skulle förstå vem min son var, visste inte hur dimmig han var.
Boy, we did good, didn't we, Camille?
Men han förstod, log, skrattade och var mån om att så ofta han kunde röra vid sitt barnbarnsbarn, höll hans hand, tryckte de bebishulliga armarna, smekte hans runda kinder. Och han tittade på oss som samlats där, och sa med sprucken röst »Vilken fin familj jag har, tänka sig att jag har det«. Han upprepade frasen flera gånger, som för att påminna sig om att så faktiskt var fallet, att resan varit mödan värd, att även om ens eget liv nästan helt låg i det förflutna, fanns resultatet av livet som levts kvar i nuet och inte minst i framtiden.
När Zeek betraktar sina barn, deras partners, barnbarnen och barnbarnsbarnet, ett närmare tjugotal personer som stojar omkring i ett typiskt bravermanskt ögonblick, vänder han sig mot sin hustru och konstaterar mer än frågar: »Boy, we did good, didn't we, Camille?«
Jag hoppas att jag själv får uppleva det en dag. Jag kan inte tänka mig en finare final på tillvaron.
Sista säsongen av Parenthood ekade rent konkret tomt på sina håll. Av budgetskäl hade skådespelarna i den stora ensemblen bara fått kontrakt för nio avsnitt vardera, vilket gjorde att manusförfattarna tvingades lägga pussel och hitta på ursäkter till varför rollfigurer plötsligt saknades i vissa avsnitt, ibland med mindre lyckat resultat. Men hellre det än att de aldrig fått chansen att knyta ihop säcken alls.
Parenthood är en serie som jag med stor sannolikhet aldrig skulle ha fattat samma tycke för om jag inte blivit förälder i samma veva som jag började följa den, seriens pilotavsnitt sändes i USA veckan innan vårt första barn föddes, och där var jag, med en hjärta fyllt av helt nya känslor som behövde bearbetas och fås utlopp för. Och om det är något jag tycker att Parenthood har gjort bra, så är det att skildra relationer över generationsgränserna i en familj. Adam och Kristinas kamp för att sonen Max inte ska definieras enbart utifrån sin Aspergers, Joels och framförallt Julias komplicerade relation till styvsonen Victor, Zeeks kravfyllda men samtidigt gränslösa kärlek till barnbarnen, Sarahs eviga rädsla att hennes struliga ungdomsår skulle smitta av sig på Amber och Drew – det var i de bitarna Parenthoods styrka låg, aldrig i historieberättandet i sig.
Ni var inte perfekta, Bravermans, tvärtom irriterande heteronormativa och överdrivet trygga, många gånger. Men ni var en sjusärdeles ensemble av fina skådespelare som skildrade väl utmejslade rollfigurer. Jag kommer att sakna er.