En fildelare har alltså krävts på 10 miljoner för det illegala spridandet av Rallybrudar. En annan på 4,3 miljoner för en Beck-film; en tredje på hela 12,5 miljoner för The Stig-Helmer Story(!); en fjärde och femte på 8,5 miljoner för att ha delat Astrid Lindgren-filmerna Ronja Rövardotter och Emil i Lönneberga.
Givetvis ska det sägas att flera av de här personerna ligger bakom hela fildelningsnätverk, eller åtminstone varit väldigt aktiva uppladdare, vilket gör själva tillslagen och domarna mot dem begripliga. Men detta handlar alltså inte om skuldfrågan eller upphovsrättsbrotten i sig, utan om denna flodvåg av efterföljande civilrättsliga skadestånd, baserade på enskilda filmer och på den förlegade, grovt felaktiga The Pirate Bay-skadeståndsmodellen.
När filmbranschen talar öppet om att fildelningen även skapar intäkter, varför ska inte även detta ingå i domstolarnas underlag? Det är ju avsevärt mer relevant än nästan alla andra punkter i skadeståndsmodellen.
I TPB-åtalet ingick tillgängliggörandet av den dåvarande succé-tv-serien Prison Break. Rättighetsinnehavaren krävde marknadsvärdet 415 kronor per nedladdning, rätten tvekade inför en viss osäkerhet kring sajtens nedladdningsräknare och bestämde sig för att bolaget förlorat 300 kronor per nedladdad kopia (sammanlagt 30 miljoner kronor för denna dvd-box plus sju långfilmer och 23 cd-skivor).
Själva beräkningsmodellen är dock betydligt mer avancerad – enligt DN beskriven i 16 punkter, varav »hypotetisk licenskostnad« och »ekonomisk skada« (statistiska antaganden om antal nedladdningar per köpt exemplar) utgör merparten av skadeståndssummorna. Där finns även »skada på filmens anseende«, beskriven så här: »Filmer som laddats ned illegalt från internet ses ofta på datorskärmar, mobiltelefon, Ipad eller motsvarande, vilket innebär en kvalitetsförlust.«
Här dominerar ett föråldrat, blint negativt synsätt på ett fenomen som till och med branschen börjat beskriva som vinstdrivande: piratkopiering är en betydande marknadsföringsmotor med ett konkret PR-värde för bolagen.
Mycket i detta är rent bondfångeri. Vad gäller den sistnämnda punkten kan ju all film ses på tv eller på surfplattor, oavsett om det är piratkopior eller inte – och vad gäller just »kvalitetsförlust« så är ofta piratkopior rippade från blurayutgåvor med både surroundljud och full hd-bild, medan det är på officiella streamingsajter som filmerna lider av »kvalitetsförlust«.
Henrik Pontén på filmbolagsorganisationen Rättighetsalliansen medger praktiskt taget att det handlar om bondfångeri när han förklarar för DN att de här punkterna är »upp till domstolen att avgöra« – det vill säga, de är inte formulerade för att läsas av seriöst ämneskunniga utan för att lura oinitierade domare. Och den viktigaste punkten, om »ekonomisk skada«, är särskilt bedräglig. Här dominerar ett föråldrat, blint negativt synsätt på ett fenomen som till och med branschen börjat beskriva som vinstdrivande: piratkopiering är en betydande marknadsföringsmotor med ett konkret PR-värde för bolagen. Detta är bolag som HBO och Netflix helt öppna med.
Henrik Pontén medger praktiskt taget att det handlar om bondfångeri när han förklarar för DN att de här punkterna är »upp till domstolen att avgöra«.
Jag påstår inte att det inte existerar intäktsförluster. Men när nu filmbranschen talar öppet om att fildelningen även skapar intäkter, varför ska inte även detta ingå i domstolarnas underlag? Det är ju avsevärt mer relevant än flertalet punkter i skadeståndsmodellen.
Redan under TPB-rättegången pekade försvaret på ett flertal oberoende vetenskapliga studier som visade att fildelningen genererade marknadsvärden snarare än orsakade förluster, men tolkningföreträdet gavs uteslutande till målsäganden – och har stannat där sedan dess, vilket i dag utnyttjas stenhårt för att dessa mångmiljonbelopp ska kunna krämas ur uppkommen rättspraxis. Domstolar värderar rutinmässigt föråldrade bluffsiffror högre än lättkontrollerade fakta.
Vad som emellertid skett de senaste två åren är som sagt att företrädare för film- och tv-branschen vid flera tillfällen medgett fildelningens marknadsvärden. Michael Lombardo, programchef på världens ledande kabel-tv-bolag i premium-segmentet, amerikanska HBO, offentliggjorde att de inte alls förlorar några pengar på piratkopieringen – tvärtom är den illegala fildelningen ett viktigt komplement och en del av affären. Ett uttalande som slog ner som en bomb internationellt för två år sedan. Det hör nämligen till saken att det var HBO:s och hela tv-världens största succédramaserie han pratade om, Game of Thrones, det vill säga den serie som antagligen hade ingått i TPB-målet i stället för Prison Break om rättegången varit i dag. Tillika världens mest piratkopierade kulturverk förra året med 4–5 miljoner illegala nedladdningar per avsnitt årligen (mycket lågt räknat då illegal streaming växer och inte ingår i statistiken).
HBO var länge ett av de mest resoluta antipiratbolagen, med en ytterst defensiv digital satsning och rigorös inlåsning. Men just för drygt två år sedan tvärvände bolaget och tog täten i en internationell webboffensiv för att tillgängliggöra sina serier, bredare och snabbare, till svältfödda fans utanför USA. Som första stora tv-bolag tog HBO konsekvensen av att fildelningen var en spegelbild av marknadens behov.
Många kallade detta för ett tyst erkännande om piratkopieringens positiva effekter, precis som skivbolagschefer i efterhand tackat Pirate Bay för Spotify. Men uttalandet från HBO:s programchef gick alltså ett steg längre. När ett av världens ledande tv-bolag säger att de tjänar pengar på att deras största produkt också är världens mest piratkopierade, och därtill att även dvd-box-försäljningen får positiv skjuts av den illegala fildelningen – då faller vartenda skadeståndsmål som bygger på domen mot Pirate Bay, som alltså dömdes att betala mångmiljonbelopp för något de egentligen, mer sannolikt, ökade marknadsvärdet för. Och HBO:s Game of Thrones är sällsynt representativt för hela marknaden. Michael Lombardo fick snabbt understöd rakt ner genom produktionsleden av kulturskapare; medhåll från regissörerna (»fildelningen är en viktig del av maskineriet, den oljar hjulet« sa David Petrarca) och skådespelarna (»piratkopieringen hjälper både min karriär och tv-serien som helhet«, enligt stjärnan Rosie Leslie).
Allt detta visar att det som driver på den illegala fildelningen inte är »gratis är gott« utan tillgängligheten. Kulturfans vill vara delaktiga i det globala samtalet, dela upplevelserna i sociala medier, vara med i ett kollektivt nyhetsflöde – och betalar tillbaka med oskattbar, livsviktig gerillamarknadsföring.