En driven och högpresterande lingvistikprofessor (Julianne Moore) drabbas av lika plötsliga som obehagliga minnesluckor: hon tappar bort sig, går vilse, glömmer ord. Det visar sig att hon drabbats av tidig alzheimer, något som får konsekvenser för hela familjen.
Still Alice är en berörande film om ett alltför vanligt människoöde. Trovärdigt, skakande och skrämmande i all sin vardaglighet.
Det är handlingen i high concept-dramat Still Alice, som Julianne Moore nyligen och mycket välförtjänt plockade hem sin första Oscar för. Än en gång bevisar Moore att hon är en av de bästa nu levande skådisarna… även om jag håller med Martin Degrell, som här på TVdags skrev att hennes mycket mer modiga och trasiga rollprestation i Maps to the Stars, också släppt förra året, var den som borde renderat henne statyetten. Men Cronenbergs riviga Hollywood-satir är inte den typen av film som vinner priser, det är däremot Still Alice: en betydligt mer konventionell och värdig film om ett viktigt ämne.
Ämnet? Apple-produkter! Närå. Men Still Alice är hårt uppvaktad av äpplet. Jag förstår att cashen måste in i ett inte helt säljande lågbudgetprojekt, men stundtals känns det som om Macbooks och iPhones är mer frekventa i bild än Julianne Moore, så att de nästan skymmer sikten.
Still Apple.
Så. Med allt det här raljerandet ur världen är det bara att krypa till korset: det var ett bra tag sen jag grät så mycket till en film. Still Alice må kännas som en tv-rulle ibland, en del repliker är klart stolpiga, en och annan scen känns överpedagogisk och specialbeställd av Alzheimerföbundet… Men mest av allt är Still Alice är en berörande film om ett alltför vanligt människoöde, och den skildrar sjukdomsförloppet både trovärdigt och skakande, skrämmande i all sin vardaglighet.
Det är svinbra spel över linjen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna se Alec Baldwin i en allvarlig roll igen (han är numera Jack Donaghy från 30 Rock) men här, i rollen som maken, är han lågmält lysande. Och Kristen Stewart gör ett fint jobb som familjens aviga dotter.
Och så Julianne Moore. Hon är i bild i nästan varje scen och bär filmen. Hon är bländande! Helt och hållet… oförglömlig. (Sorry.)