1. Luck (SVT2 kl 21:15)
Att inspelningarna var så krävande att galopphästar skadades och avlivades var en tragik på många sätt. Och utan att förringa djurrättsprotesterna som föranledde denna HBO:s series nedläggning i förtid, efter endast en säsong, så sörjer jag en av de senaste årens mest vuxna och ambitiöst berättade dramaserier.
Serieskaparen David Milch hade tidigare gjort den sociologiska westernserien Deadwood, också för HBO, och detta är ett slags nutida fortsättning – USA:s hela samhällsutveckling skildrad via en galoppbana utanför Los Angeles och hela dess lager på lager av aktörer.
Dustin Hoffman gör en av sitt livs rollprestationer i huvudrollen som den åldrade kostymgangstern Ace Bernstein, just fri från ett fängelsestraff och besatt av tanken på hämnd på sina forna affärskolleger, men också alltmer engagerad i galoppbanan – och hästen – han investerar i ihop med tre småhandlare i spelbranschen.
Detta var en av 2012 års allra starkaste dramaserieuppelvelser för mig. Och det låg så mycket sedimenterat i storyn, dialogen, regin och miljöskildringen att jag tänker passa på att se om den nu när SVT kör den med premiär i kväll, och med två avsnitt på raken.
Dancing on the Edge (SVT1 kl 21)
Som jag skrev när denna Stephen Poliakoffs senaste BBC-miniserie hade SVT-premiär så finns det väldigt mycket jag tycker om med den – självklart hela den popkulturhistoriska aspekten om hur svart jazz etablerades i ett tidigt 1930-tals-London som var både djupt rasistiskt och spännande liberalt gryende; men nästan ännu mer hur den förs fram med den traditionella miniserie-berättartekniken: tämligen befriat från filmiska utsvävningar och med ett närmast osentimentalt speedat tempo rakt framåt i kronologin – bortsett från greppet med en inramning av två olika tidsperspektiv, där vi redan från seriens inledande tre minuter vet att huvudpersonen, den akademiskt verserade svarte bandledaren Louis Lester (Chiwetel Ejifor, känd från huvudrollen i 12 Years a Slave) på något sätt kommer att straffas hårt och förmodligen xenofobiskt för sina framgångar i intoleransens finsalonger.
Men mest faller jag – antagligen för att jag själv växte upp med DIY-fanzines i punkens sena 1970-tal – för skildringen av passionen och pionjärmiljön på den lilla musiktidningen som är först i London med att haussa amerikansk jazz. Den ska föreställa en Melody Maker-prototyp och är inte mycket mer än ett enmansfanzine, och jag älskar Matthew Goodes rollgestaltning av en helyllehipster som hamrar skrivmaskin nätterna igenom, och tecknar några seriestrippar också för att få tidningens ekonomi att gå ihop, och samtidigt smidigt balanserar pop och tradition när han som banbrytande manager för The Louis Lester Band fixar toppmecenater – om än, som det har visat sig, bedrägliga sådana – i både en överklasskadad jazzdiggande prins och John Goodmans amerikanske mediemogul.
Kvällens final blir oerhört dramatisk.
En svaghet med serien, som påpekades i en kommentartråd tidigare i veckan och som jag verkligen håller med om, är hur själva 1930-talsjazzen låter i denna series tappning. Nämligen inte ett dyft trovärdigt. Både musiker och vokalister, liksom Louis Lesters fiktiva hits, har fel – alldeles för moderna – manér. Musiken låter snarare hämtad från soundtracket till Julien Temples Absolute Beginners.
3. Angry boys (SVT2 kl 23:10)
Förra veckan försvarade jag Chris Lilleys blackface-grepp i detta störande, rörande roliga mockumentary-mästerverk. Det är i kvällens avsnitt blackface-karaktären S.Mouse presenterar sig på allvar.