Ett av skälen till att jag tycker så mycket om Ghost in the Shell är att Studio I.G med bara pennstreck och en grupp stela låtsasfigurer har skapat ett universum så rikt att det för alltid kommer att ha en plats i mitt medvetande.
Har du aldrig tyckt om sci-fi i är det här antagligen inte för dig. Med det sagt, sagan som Masamune Shirow började teckna i slutet av 1980-talet är än i dag en av de mest aktuella, intressanta och väl sammansatta sci-fi-berättelser vi har.
I centrum: Major Motoko Kusanagi, en cyborg och »wizard-class programmer« som specialiserar sig på cyberterrorism. Hon är en mänsklig själ i en maskinkropp. Människorna runt omkring henne är också maskinellt förstärkta i olika grad, men få lika mycket som henne. Förutom botsen förstås, det vill säga robotar med mer eller mindre människolikt medvetande.
Den nye författaren Tow Ubukata har lyckats använda mytologin runt franchisen för att göra filmerna hyperaktuella.
1995 kom första filmatiseringen (Ghost in the Shell). Den följdes 2002 och 2004 av två episkt ljuvliga tv-säsonger – Stand Alone Complex respektive S.A.C 2nd GIG (missa inte de obeskrivligt söta Tachikoma Days-scenerna i slutet av varje avsnitt) – och sedan av flera filmer som alla byggde ut universumet med nya lager av referensrik cyberväv. Inte minst musiken av kända kompositörer spelar en viktig roll i att bygga upp en känsla av drömsk perfektion.
Namnets »ghost« syftar på både majoren själv, som är en själ i en maskin, på vad som händer när medvetanden överförs till cybervärlden och går samman med alla andra medvetanden – och, naturligtvis, på huruvida artificiell intelligens kan sägas ha en själ.
Nu satsar Studio I.G på nytt. Under 2013 och 2014 släpps fyra timslånga filmer med namnet ARISE som berättar historien – igen – från första början. Karaktärerna är lätt omdesignade och även om ramen känns igen – majoren rekryteras av Aramaki, chef för Public Security Section 9, och samlar ett lag som bekämpar cyberbrottslighet – är händelserna som leder framåt nya och därför fräscha för de gamla fansen.
Militären anser att de äger hela henne eftersom de har bidragit till att skapa hennes proteskropp. Hon får inte disponera sina pengar fritt och inte skaffa identitetshandlingar. Alla tidigare löften är försvunna.
Halvvägs in i projektet har de två första filmerna kommit och det är dags för en liten sammanfattning. Året är 2027. Världen har sett stora krig (med jättelika militära budgetar som konsekvens) och den digitala, abstrakta verkligheten har skenat. I cybervärlden växer kriminalitet och underliga, medvetandelika konstruktioner. Här rör sig Major Kusanagi lika naturligt som hon nedslår fiender i verklighetens halsbrytande man-mot-man-strider.
Den nye författaren Tow Ubukata har lyckats använda mytologin runt franchisen för att göra filmerna hyperaktuella. Majoren får till exempel i första filmen veta att militären anser att de äger hela henne eftersom de har bidragit till att skapa hennes proteskropp. Hon får inte disponera sina pengar fritt och inte skaffa identitetshandlingar. Alla tidigare löften är försvunna. För mig blir frågan om personlig integritet en uppenbar koppling till vår tids diskussioner om övervakning och rätten till sitt eget liv. Det här är sci-fi som allra bäst – samhällskritik som utifrån existerande omständigheter dras till en förskräckande och oväntad extrem.
Sedan lämnas dock den frågeställningen. Med frågor som »vad är identitet?«, »vad är en kopia«, »hur stor del av jaget är min kropp?« och »kan jag lita på sinnen och minnen när intryck kan förfalskas?« återvänder filmerna i stället till klassisk mark. Om det är lyckat eller inte kan inte avgöras förrän slutet av 2014, men själv anser jag att ARISE än så länge inte tillför något nytt rent idémässigt där. Dessutom är själva brotten och utredningarna snårigare och av sämre tematisk kvalitet, de har alltså bristande koppling till majorens identitets- och moraliska utforskningar.
Men saker kan ändras. Jag märker redan vid andra omtitten att jag snappar upp och uppskattar fler detaljer och mer djup. Jag är fortfarande spänd på fortsättningen även om jag så att säga vet hur det går.
Än så länge har filmerna också fokuserat väl mycket på majoren och för lite på hennes framtida kollegor. Batou, majorens storvuxna will they/won't they-kärleksintresse är en motsträvig gnällspik, ambitiöse och nästan helbiologiske Togusa är en trist, nedslagen utredare hos polisen och Ishikawa, nätverkskrigarnas Tomas Wassberg, är bara en ryggtavla framför flimrande skärmar. Jag hoppas att karaktärerna får mer liv i nästa film.
Min favorit i hela Ghost in the Shell-sagan är fortfarande den första Stand Alone Complex-säsongen från 2002. För nybörjaren kan filmen Ghost in the Shell från 1995 (inte den uppgraderade nyutgåvan från 2008) vara en suverän introduktion. Som fördjupning rekommenderas den vackra Innocence eller den helgjutna Solid State Society, filmer som utspelar sig efter Section 9-tiden, med major Kusanagi i en friare (och kanske bittrare) roll.
Samtidigt som ARISE får animeversionen av Ghost att leva upp igen planeras en spelfilm. Steven Spielberg, själv ett stort (fan vilket inte minst märks i vilka frågor som berörs i hans A.I.), erhöll för några år sedan rättigheterna genom sitt Dreamworks. Efter att ha provat olika manusförfattare verkar kugghjulen nu ha börjat snurra på riktigt och bara häromdagen kom nyheten att en regissör har fått jobbet. De lojala fansen är förstås livrädda och upphetsade på samma gång. Kommer Dreamworks att lyckas behålla de vuxna frågeställningarna eller blir det familjeunderhållning för hela slanten?
Den första filmen, Ghost in the Shell: Arise, Border 1: Ghost Pain, finns på amerikanska iTunes; finns även på bluray/dvd, dock ännu ej svensk release.