How I Met Your Mother har nästan alltid i sin ton haft en air av Skön Snubbe. Inte bara i sina figurer utan även som serie har den varit som den där killen som tycker att eftersom han ju faktiskt har bra värderingar, typ är såhära feminist och typ tycker att folk är lika värda och så, så kan han skämta om vad som helst och bete sig lite som det faller. Vadå, ni vet ju att han inte är sån egentligen, det är ju bara lite kul!
Och eftersom han mellan varven faktiskt är rolig, och överlag mer eller mindre rimlig, fortsätter vi att lyssna och fnissa lite. Men ibland blir det fel.
Ibland när det blir fel kan man se vart det var på väg, hur det var tänkt. Förra veckans avsnitt, Slapsgiving 3: Slappointment in Slapmarra, var avsett att vara en liten hyllning till Kung Fu-genren. Det innehöll seriens sedvanliga dramatiseringar av en historia som den här gången utspelade sig i ett mytiskt Kina/Asien, där Marshall lärde sig hemligheten bakom »The Slap of a Million Exploding Suns«.
De skulle sminkas och kläs att se ut som Kung Fu-skådisar, men sminkades och kläddes och spelade som stereotyper på ett sätt vi vill tro att vi generellt kommit bort ifrån i modern populärkultur.
Den genren innehöll ju ganska mycket yellow face, alltså vita skådisar sminkade att se asiatiska ut, och var fylld av stereotypa bilder av människor och företeelser. Och det var ju där det föll lite. HIMYM satte sina skådisar i cheongsam och Fu Manchu-mustasch och sminkade till dem så de skulle se mer kinesiska ut. De fick inte snedtejpade ögon, men det var då det enda. Och här kom ju problemet — det var tänkt att de skulle sminkas och kläs till att se ut som Kung Fu-skådisar, men effekten blev ju också att de sminkades och kläddes och spelade som stereotyper på ett sätt vi trodde att vi generellt kommit bort ifrån i modern populärkultur. (Katy Perrys vaga geisha-tolkning notwithstanding.)
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Twitter exploderade med hashtaggen #howimetyourracism. Skaparna bad om ursäkt och hänvisade just till att de ville hylla en genre men att det blev fel. Frågan är ju hur det kunde bli så fel utan att någon reagerade eller reflekterade? Varför folk fortfarande tycker att man kan göra saker lite som en kul grej utan att fundera ett steg längre?
Det som på något sätt gör det konstigast är att avsnittet kändes så onödigt i sig. Det var ett instoppat avsnitt helt utan relation till resten av säsongens berättelse. Själva scenen för berättelsen var en hel lång flashback, och även om det kulminerade på bröllopshelgen så kunde det ha kulminerat precis var och när som helst. Avsnittet ledde absolut ingenting framåt, utöver att Marshall kunde bocka av ytterligare en örfil i skuldlistan. Det blev så uppenbart att den här säsongen handlar om att sega ut vad det nu är, sjuttiotvå timmar i det absolut längsta möjliga med alla medel som finns att ta till. Och om det innebär att fiska upp en oanvänd och olämplig idé ur en gammal manuspapperskorg så får det väl vara så.
Som grädde på absurdmoset avslutades avsnittet med att Boyz II Men sjöng en »Slap Song«. Alltså, på riktigt. De dök upp i vita kostymer, utan annat sammanhang än ett helt icke-diegetiskt »ladies and gentlemen, Boyz II Men« och sjöng en 1990-talssmörballad om örfilar. Det var nästan så jag undrade om det här var ett avsnitt som skulle gått på första april. Det hade inte gjort innehållet bättre men i alla fall haft något slags sammanhang.
How I Met Your Mother går på TV3 och TV6.