För den som liksom jag är våldsamt nostalgisk vad gäller sådant man såg på tv när man var liten är SVT:s Öppet Arkiv nästan för bra för att vara sant. Här är några favoriter – och en varning…
Kullamannen (1967)
»Det är snart Victoria.«
»Ja med två vita och två blå«.
Rys!
En svartvit ungdomsthriller som utspelar sig under sommarlovet på Kullaberg i Skåne, bland bokskogar och dramatiska branter. Ett gäng barn i olika åldrar (som pratar så härligt sextiotaligt med ord som »grabben«, »bussig« och »en burk me' korv«) är ensamma medan föräldrarna bilar i Italien, och hamnar snabbt i en spionhärva med kodord och vilda jakter. Kullamannen gjordes innan allt tvunget skulle vara så jämrans tillrättalagt och försiktigt i barnprogram. Skurkarna är farliga med pickadoll och det är på liv och död, inte sådant där ofarligt barndeckarfjams som är så poppis nuförtiden. En riktig klassiker!
Bonustrivia: Ska du besöka Lars Vilks konstverk Nimis går du förbi den mysiga Skånegården där Kullamannen spelades in – passa på att stanna och fika!
Kråkguldet (1969)
Krim för ungdomar var på modet, och två år efter Kullamannen kom en ny ungdomsthrillerserie, nu i färg, med tanke på de nya färg-tv-apparaterna. Både Kullamannen och Kråkguldet gjordes för SVT av Leif Krantz. Kråkguldet handlar även den om ett gäng barn i lite blandade åldrar. Men Skåne är utbytt mot Bergslagen, sommaridyll är vintermörker och jakten på en spionring är utbytt mot jakten på den mytiske Skarp-Eriks guld. Men mystiska främlingar och skurkar finns det så klart gott om även här.
För både Kullamannen och Kråkguldet gäller att man accepterar ett lugnare berättartempo med långa tagningar på folk som går och går, eller bilar som åker och åker. Men kom över det lilla hindret och låt dig dras med spänningen, eller njut bara av att studera ett svenskt 1960-tal.
Den vita stenen (1973)
Efter Gunnel Lindes underbara bok med samma namn. Fia och Hampus, eller Fideli och Farornas Konung som är deras alter egon, utmanar varandra till vem som har rätt att äga Den Vita Stenen. Svårare och svårare uppdrag måste utföras. Jag minns speciellt hur Hampus löste uppdraget med att göra ett ansikte på kyrkklockan och när Fia var tvungen att vara tyst en hel dag – fy för den elaka elaka hushållerskan Malin! Så härligt fotat, somrigt och solglittrande, från den tiden man inte var rädd för att ha tysta, långa, vackra bilder i barnprogram (jag tittar kanske särskilt på dig, skriktecknat).
Hästens Öga (1987)
Min absoluta favorit på Öppet Arkiv! En helt underbar och finstämd dramaserie i tre delar. Den 14-åriga nördkillen Valle i Lantmännen-kepa måste flytta från landet och även den gravida häst vars föl han är lovad. Han hamnar i ett rufft område i Stockholm (men moahaha jag känner igen det – det är det i dag mindre ruffa södermalmområdet Norra Hammarbyhamnen) och lär känna den coola jämnåriga bruden Märta. Tillsammans samlar de ihop pengar och roadtrippar tillsammans till landet, för att hinna vara med när hästen fölar.
Ni måste se Hästens Öga. Så vacker… bara inledningen med den där stillsamma pianomelodin ger mig rysningar.
Solstollarna (1985)
Detta ger mig också rysningar fast av annat slag. Barn-tv-världens motsvarighet till tuttprogrammet Tuttifrutti. Om jag gillar att gnälla över att barnprogrammen måste vara så präktiga nuförtiden så är det inget man kan anklaga Solstollarna för – men man kan anklaga det för mycket annat. Den som såg över SVT:s beställning av detta bisarra sommarlovsprogram måste varit ordentligt packad.
För er som inte sett Solstollarna går det knappt att beskriva. För er som såg det – kommer ni ihåg?! De där »sketcherna« där gästande Samantha Fox och Mandy Smith fick stå nakna och tvåla in sig i softat ljud i någon form av parodi på reklam…eller vad det var. Något så gubbsjukt?! För barn?!
Men man hade många favoriter. Skumberg, med det där »wienerbröd med schokolaaaauuuuude«-skämtet man aldrig tröttnade på. Hjördis (tokskoj med en man som var utklädd till kvinna!) och hennes man, den hunsade Gösta. Direktör Knegoff och (samma skådis, bara en peruk och ett vindande med ögonen senare) hans Ulla-Bella Sekreterare: »Åtta åtta åtta åtta!!« I stort sett alla roller spelades av Per Dunsö och Ola Ström. Till det adderades Sveriges då hetaste artister – Pernilla Wahlgren, Anna Book, Lili & Sussie.
Som vi älskade det, små idioter som vi var! Men sätt inte era barn framför det här.
Bullens brevfilmer (1987–2000)
»Det är inte personen i filmen som skrivit brevet!«
Brevfilmerna var ett klassiskt inslag i det lika klassiska ungdomsprogrammet Bullen och det som folk brukar minnas bäst. Ungdomar skrev in och berättade om sina problem, breven dramatiserades och efteråt gav Bullen-Margareta och ett ungdomsråd goda råd till brevskrivaren. Alla problem togs på lika stort allvar, från »vara nervös inför att redovisa inför klassen«, och komplex för acne till ensamhet och »veta om man är homosexuell eller inte«. I bästa fall är brevfilmerna som en lågbudgetscen i Fucking Åmål, i värsta fall stolpigt som tusan, lite beroende på de unga skådespelarnas insatser.
Bonustrivia: Jag gjorde min journalistpraktik på Bullens sista säsong – det var då som en KD-politiker anmälde Bullen för att ett program innehöll tecknade onanitips, i stil med »sitt på din mobiltelefon och ring upp den så det vibrerar«.
Det finns mycket annat bra för barn på Öppet Arkiv så klart: Trolltider, julkalendern som av många nämns som en favorit, Xerxes (var den så bra egentligen…har inte sett om. Minns att det var killar som samlade på trosmärken), och Joelbitar.
Gemensamt för mycket av det som jag såg och älskat är att det är om och för lite äldre barn och ungdomar. 13–15 år, så där. Att SVT inte gör något för den målgruppen längre är bara så synd, det är Barnkanalen för de yngre för hela slanten. Visst, de flesta ungdomar har i stort sett lämnat SVT. Men jag tror det finns många tonnisar som fortfarande skulle behöva ett Bullen, eller skulle vilja se en bra thriller med ungdomar, som inte bara är minideckare som löser fall med stulna undulater. Eller vad tycker ni? Och vilka barnprogram gör er mest nostalgiska?