Nick Krolls sketchserie Kroll Show har precis haft nypremiär på Comedy Central, och andra säsongen ser hittills ut att vara mer fokuserad, mer välskriven och i största allmänhet roligare än den första, som i sina bästa stunder var lysande men som också bjöd på longörer och ojämnt material (något som dock närmast är att betrakta som oundvikligt för de allra flesta sketchprogram).
Kroll har alltid varit som bäst när han får sparra med någon. Trots Comedy Centrals ambitioner att pusha honom som solostjärna är han först och främst en lagspelare, fostrad i sketchgrupper på Georgetown University och sedermera på diverse humorscener i New York och Los Angeles. Själv såg jag honom första gången 2007, då han dök upp som en av dussintals gäster på Human Giants fantastiska dygnslånga ockupation av MTV (en humormilstolpe som jag tippar bara kommer att kännas mer speciell för varje år som går), där hans suveräna timing och gränslösa improvisation firade stora triumfer. På samma sätt har han varit fantastisk på både podcasts som Comedy Bang Bang och i sketchvideos som Oh Hello-serien och The Ed Hardy Boyz (vars gubbar dyker upp även i Kroll Show).
Hennes avpolletering från SNL blev en välsignelse – i stället för att vara fast i Lorne Michaels själadödande humorfängelse släpptes Jenny Slate fri.
Men Kroll behöver någon att leka med, annars blir det som i hans märkligt platta ståuppspecial Thank You Very Cool från 2011, där han stod själv på scen och inte hade någon att bolla sina knasigheter mot. Han behöver en straight man som Scott Aukerman i CBB, någon på exakt samma våglängd som collegekompisen John Mulaney, eller en excentriker som bidrar lika mycket med egna perspektiv som hen framhäver Krolls, som Jon Daly.
Till den senare kategorin hör även Jenny Slate. För många är Slate mest känd som den där tjejen på Saturday Night Live som råkade säga »fuck« i direktsändning i sin debutsketch och inte fick förnyat förtroende efter sin första säsong. Med facit i hand känns hennes avpolletering från SNL som en välsignelse – i stället för att vara fast i Lorne Michaels själadödande humorfängelse släpptes Slate fri, och hon har sedan dess etablerat sig som en utmärkt komiker med ett alldeles eget uttryck. Jag är bland annat väldigt förtjust i hennes samarbeten med Dean Fleischer-Camp: först de små filmerna om Marcel the Shell with Shoes On, och nu senast den udda webbserien Catherine, producerad av JASH-kopplade kanalen buh.
I Kroll Show spelar Slate Hollywood-publicisten Liz, som tillsammans med sin kollega och bästa vän Liz (Kroll) driver PR-firman PubLIZity. I serien görs det ett realityprogram om firman, och ett kamerateam följer Liz och Liz i deras jobbvardag. De återkommande inslagen följer realityestetiken till punkt och pricka, med allt vad det innebär av etablering, klippteknik och konstruerad dramatik. Och både Kroll och Slate är enastående som de självupptagna och diviga Liz och Liz. I andra säsongen dubbelarbetar dessutom Slate, eftersom hon också spelar Liz's systerdotter Denise, en kusinen-från-landet-typ (bilden ovan) som genast hamnar i klorna på en slemmig fotograf, spelad av Will Forte:
Jenny Slate är Kroll Shows hemliga vapen, en sanslöst rolig och träffsäker komiker som gör allt rätt just nu. Förhoppningsvis får hon ännu mer utrymme i resten av säsongen.
Kroll Show sänds på Comedy Central.