Ligue 1: Lille-Rennes (TV4 Sport Extra, fredag kl 20:25)
Vi bestämde oss nästan omedelbart. Kim Källström hade slagit en halvdan straff och Thomas Sörensen hade sträckt ut vid sin högra stolpe och stött ut den till hörna. Mikael Nilsson hade sparkat hål i luften när han skulle rensa ett ofarligt inlägg, av misstag fått bollen på klacken och friställt Thomas Kahlenberg som retfullt enkelt kunde göra 1–0 till Danmark. Sverige var borta från VM 2010. Jag och mina tre vänner som jag sett matchen tillsammans med var besvikna, förbannade, upprörda. Lite fulla också för all del. Men vi var helt klara över vad vi gjorde. Där och då räknade vi oss fram till att om Sverige skulle gå vidare till semifinal i det U21-EM som skulle börja bara dagar efter den där hemska Danmarksmatchen så skulle den gå i Göteborg den 26 juni. Vi bokade matchbiljetter och hotell direkt. För att vi ville ha något att tro på igen.
Det hade kunnat gå hur som helst, men det gick otroligt nog vägen. U21-landslaget tog sig lite oväntat vidare från gruppen och hamnade i rätt semifinal. På vägen fram till Göteborgsresan, började jag också tycka väldigt mycket om det där laget: Marcus Bergs iskyla framför mål, det klockrent kombinerade mittbacksparet Bjärsmyr/Bengtsson, Emir Bajramis frejdiga speed på vänsterkanten och Rasmus Elms mjuka fina högerfot och utsökta sätt att bestämma tempo.
Allra mest gillade jag Ola Toivonen. Det hade jag i och för sig gjort länge, ända sedan han totaldominerade ett flertal matcher i ett annars patetiskt dåligt Örgryte några år tidigare. Och det fanns inte många som liksom kunde Kaká-flyta fram i luckorna framför backlinjen så som Toivonen gjorde i Malmö FF.
Han är 27 nu och det här är förmodligen hans allra sista chans att komma i närheten av den potential han en gång hade.
Den där tidiga junikvällen på Gamla Ullevi är fortfarande en av de märkligaste och mäktigaste fotbollsmatcher jag upplevt på plats. Eftersom ett nederlagstippat Sverige spelade så bra och riskminimerande tajt mot ett engelskt kaxigt lag fyllt av lovande Premier League-stjärnor som Joe Hart, Theo Walcott och Fabrice Muamba (vilket fantastiskt råämne han var innan den där otäcka kollapsen) – och ändå låg under med 3–0 i paus.
Vi ville nog mest gå därifrån. Lägga ned det där med landslagsfotboll över huvud taget.
Men så kom vändningen. Den där osannolika underbara vändningen. Berg satte ett mål, Toivonen satte en vacker frispark och sen hände det här:
Att England sen vann straffläggningen efter en mållös förlängning fick vara hänt. Det spelade ingen roll i det stora. Vi hade återfått hoppet. En efter en försvann spelarna ut i Europa eller, de som redan var där, till bättre klubbar på kontinenten. Nu skulle ett konkurrenskraftigt landslag för tio år framöver byggas.
Vi vet alla hur det gick. Ingen annan svensk generation unga fotbollsspelare har gjort mig, och säkert flera andra, så besviken. Fem år senare alibispelar sig Rasmus Elm genom landskamp efter landskamp, Pontus Wernbloom har blivit landslagets svar på Bez, Marcus Berg har genomgått ett Hamburghelvete han bara alldeles nyss börjat hämta sig från, Rasmus Bengtsson får inga chanser oavsett hur bedrövligt det svenska mittlåset ser ut. Bara ett par av det där U21-EM-lagets mest anonyma spelare – högerbacken Lustig och inhopparen Martin Olsson – har blivit stabila (nåja) A-landslagsspelare.
Och Ola Tovonen? Han har nyss reapris-dumpats av PSV Eindhoven. Till gamla svenskkolonin Rennes, av alla lag. Jag fortsätter, mot bättre vetande, att tro på honom. Jag kommer hålla tummarna framför tv:n när Rennes möter Lille, Nice eller Brest. Toivonen har ju i grund och botten egenskaper och kvaliteter få andra svenska fotbollsspelare har. Men han är 27 år nu och det här är förmodligen hans allra sista chans att i alla fall komma i närheten av den potential han en gång hade.
Vinterstudion: Skicross (SVT1, lördag kl 14)
Av alla de här »nya« alpinsporterna – ja, jag inser att jag låter som en dumkonservativ gubbe – är skicross den som ligger mig allra varmast om hjärtat. Älskar liksom farten och den raka, hårda, inte alltid så rättvisa eller fina, kampen i utförsåkningens motsvarighet till speedway.
Håller också ständigt en extra tumme för Anna Holmlund. Efter alla skador är det ingen svensk vinter-OS-idrottare jag mer unnar framgång.
Vinterstudion: Slalom (SVT1, fredag kl 16:50)
Lördagens störtlopp i all ära, men av helgens alpina lopp är jag nog mest nyfiken på slalomen som flyttats till idag. De svenska herrarna har ju i elfte timmen innan OS börjat hitta formen, även om de yttre förhållandena inte verkade passa Myhrer och Hargin särskilt bra i det nyss avslutade första åket. Båda två, men framför allt Myhrer, är oroväckande långt efter.
Frågan är också om någon över huvud taget kan göra något åt Marcel Hirscher? Den österrikiske dominanten som inte bara åker överlägset snabbast av alla, utan också snyggast. När Hirscher åker - eller åker förresten, han glider ju fram, närmast surfar på snön – är det som att slalom aldrig blivit den nästan brutala kraftsport den varit ända sedan man slutade att åka runt käpparna.
Serie A: Cagliari-Milan (C More Sport, söndag kl 14:55)
Säsongen är givetvis körd för Milan. För långt efter i ligan och en för all del inte omöjlig, men ändå väldigt tuff, lottning i Champions League.
På plan finns heller inte mycket att yvas över. Visst, det ska bli intressant att se vad januarirekryteringen Honda kan göra efter den utdragna transfercirkusen och det händer ju liksom alltid saker kring Mario Balotelli.
Mer intressant då vid sidan av plan. Där Clarence Seedorf alltså tagit plats på tränarbänken. Bara sådär. Utan någon tränarbakgrund, utan några andra meriter egentligen än en enorm vinnarskalle och en halv karriär i de rödsvarta som spelare. Bara Milan – världens största familjeklubb - gör en sådan tränarrekrytering mitt under säsong. Det ska bli ohyggligt intressant att se vad han kan göra. Både på sikt och just precis nu med en klubb i fritt fall.