Vi kan ju börja på en gång med att jag har noll chans att vara objektiv och rimlig här. Fem Julior av fem möjliga. Kanske en till av bara farten. Dyke Hard har typ allt jag älskar. Jag faller som en neonfärgad fura. Har inte en chans att stå emot. Battle of the Bands? Lite spök? Lite knas? Musikal? Nästan okej överdubbning? 1980-tal to the max? Smaklöst? Sex? Dålig humor? Lågbudgetlösningar? Märkliga animationer? Check på allt, kapten. Och så mitt eget förortskonditori i en hastig scen, som rosen på tårtan.
Dyke Hard är en blinkning till hobbyfilmare med mer kärlek än talang och budget. En av styrkorna är att man aldrig riktigt vet vad som är ett logistiskt val och vad som är ett konstnärligt, det är både fulsnyggt och snyggfult.
Det handlar om 1980-talsbandet Dyke Hard, som dumpats av sin Dee Snyder-doftande frontkvinna Riff som vill bli stor på egen hand, och som i sällskap med en thai-fighter måste ta sig till The Big City för att vinna ovan nämnda Battle of the Bands och få ett skivkontrakt och pengar och berömmelse. På vägen motarbetas de av en stenrik ondgörare som försöker blockera dem medelst spökhus, ninjor, gulliga tanter, falska mordanklagelser, med mycket mera. Allt berättat med en kärleksfull fingerspitzengefühl för en viss slags taffliga repliker, skakigt kameraarbete och varierande bildkvalitet, och den där Troma-känslan. Precis lagom ostigt och aldrig nedlåtande mot vare sig berättelse, figurer eller publik.
Bitte Andersson, som regisserat och lett manusteamet, har tidigare också ritat serier, och det är inte svårt att gissa att det spelar in i bildspråket. Samtidigt är ju hela filmen en blinkning till hobbyfilmare med kanske mer kärlek än talang och budget, och det är faktiskt en av styrkorna att man aldrig riktigt vet vad som är ett logistiskt val och vad som är ett konstnärligt. Det är både fulsnyggt och snyggfult.
På ett plan vill jag ta upp och diskutera att den är medvetet och strategiskt normbrytande genom hela strukturmatrisen – både kön och genus; sexualitet; storlek och form och funktionsnivå på kroppar; etniciteter, och så vidare – för det är ballt och viktigt, men samtidigt vill jag tänka att det ska man inte prata om för en av poängerna med det är att påpeka att det funkar ändå, det spelar ingen roll. Men tumme upp, hur som helst.
Det är inte lätt att lyckas träffa rätt när det ska vara så-ostigt-att-det-är-bra, men det här är mitt i prick. Alla kommer inte att gilla det, men det är bara ett praktiskt sätt att rensa ut folk man inte behöver umgås med.