»När gjorde Tim Burton en bra film senast?« – har ni lekt den deppiga leken? Frankenweenie från 2012 var fantastisk (läs Ida Kjellins hyllning här) men om man undantar den och kikar på hans icke-dockfilmer så måste vi leta oss bakåt längs minnenas allé till år 2007 och mustiga Sondheim-musikalen Sweeney Todd. Några av mina värsta hardcore-vänner går ännu längre och muttrar besviket att han inte gjort nåt vettigt sen Big Fish –- tolv år sen! Det känns åtminstone så, efter två risiga Johnny Depp-äventyr, sega Dark Shadows och kliniska CGI-matinén Alice i Underlandet.
Är det här Tim Burtons stora return to form? Kan vi äntligen förtränga Johnny Depps penibla electric boogaloo från Alice i Underlandet och vända blad?
Så för oss som gillar den »early, creepy« Burton har väntan varit lång. Nu är han tillbaka med Big Eyes, hans första film utan Johnny Depp på ett bra tag (tack!) och dessutom Burtons mest »normala« film sedan... ja, mest normala någonsin egentligen.
Big Eyes är den sanna historien om Margaret Keane (spelad av Amy Adams), en hobbykonstnär i slutet av 1950-talet som nischat in sig på porträtt av ledsna barn med jättestora sorgsna ögon. Hon faller för flamboyante målaren Walter (Christoph Waltz), som saknar talang men är en slipad affärsman med mytomana drag som förgäves försöker slå sig in på marknaden med sina stentrista hötorgsmålningar av gatulivet i Paris. Margaret har begåvningen men Walter ambitionerna, så hon går motvilligt med på att producera målningar som Walter sen står som upphovsman till. När Walter kommer på att det är smartare att tillverka billiga reproduktioner och sälja dyrt, blir de ledsna barnen en snackis i hippa kretsar och börjar sälja som smör till trendigt fölk som vill ha något snyggt hemma. Paret Keane blir snabbt framgångsrika, men hur länge kan Margaret leva i en lögn?
Okej. Är detta nu Tim Burtons stora return to form? Kan vi äntligen förtränga Johnny Depps penibla electric boogaloo från Alice i Underlandet och vända blad?
Här skulle jag gärna frusta JA! Men det vore att ta i. Det här är ett projekt som passar Burton fint, hans eget formspråk har ju drag av Keanes målningar, han har själv varit ett fan sen länge och beställde ett porträtt av kärestan Lisa Marie på 1990-talet från Margaret Keane. Det är skönt att slippa CGI-möget, utom i bakgrunden där man piffat San Francisco så det ser ut som vår dröm om ett coolt beatnikparadis från tidigt 1960-tal. Scenografin och fotot är som alltid förstklassiga. Men filmen har problem.
Om Adams spelar hyfsat naturalistiskt (med Burton-mått mätt) är Christoph Waltz istället helt bananas – ibland är han liksom i en helt annan film, och spelar över något rent djävulskt.
Det största är faktiskt i manus, som är skrivet av teamet Scott Alexander och Larry Karaszewski, som breakade tidigt 1990-tal. De specialiserade sig på biopics om udda figurer inom amerikansk popkulturhistoria och skrev mysiga Ed Wood till Burton, och både The People vs. Larry Flynt och Man on the Moon åt Milos Forman. Men här är de ur slag, storyn följer biopic-mallen slaviskt. Även om man (som jag) inte känner till historien sen tidigare blir man aldrig överraskad om vad som ska hända härnäst, och en hel del scener är bara för klumpiga i sin övertydliga dialog och tydligt signalerade vändpunkter.
Det nosas på diskussionen om konst versus kitsch men blir inte mer än att en stroppig konstkritiker (Terence Stamp) blir Keanes nemesis. Amy Adams (som fick en Emmy för besväret) kämpar på och porträttet av en begåvad kvinna som tyvärr var verksam under några kvävande decennier när kvinnor var mans egendom är intressant men tunt skrivet. Om Adams spelar hyfsat naturalistiskt (med Burton-mått mätt) är Christoph Waltz istället helt bananas – ibland är han liksom i en helt annan film, och spelar över något rent djävulskt i tunga nyckelscener vilket ibland gränsar till Razzie-nominering. Burton tycks inte alltid hitta formen, som pendlar mellan lättsam komedi och hotfullt äktenskapsdrama, och är slav under ett fantasilöst manus som alltid gör det förväntade.
En ganska o-Burtonsk film alltså, men jag är trots allt glad att ha honom tillbaka. File under »helt okej« och gå och se om du längtat efter att se Christoph Waltz som frenetiskt leende mytoman i snygga femtiotalsjeans.