I min värld är »värdig« ett tvetydigt ord. Å ena sidan signalerar det något distinkt positivt – smakfullhet, respekt, takt. En värdig efterträdare till en position är en person med goda kvalifikationer och självaktning. En värdig vinnare är välförtjänt av sin utmärkelse.
Det breda tilltalet är det absolut inget fel på, men det leder oundvikligen till kompromisser som tyvärr resulterar i en inte så intressant film.
Å andra sidan kan »värdig« ibland ha en negativ och förminskande undertext; en förment uppskattande kommentar som samtidigt kan ses som lätt kritiserande. Framförallt inom kritiken kan »värdig« utläsas som kompetent men ointressant, respektfull men själlös, duktig men tråkig. Själv tycker jag att det är ett utmärkt sätt att till exempel beskriva prestigefilmer med stora ambitioner och oklanderliga uppsåt som ändå inte lyckas bli särskilt minnesvärda.
Dramat Selma handlar om ett avgörande skeende i USA:s nutidshistoria; en våldsam episod som tydliggjorde landets strukturella rasism och vars tematik i allra högsta grad är aktuell än idag, femtio år senare. Våren 1965 organiserade Martin Luther King och andra nyckelpersoner i medborgarrättsrörelsen tre marscher från Selma till Montgomery i Alabama för att protestera mot det vita etablissemangets vägran att låta svarta medborgare registrera sig för att rösta. Aktivisterna utsattes för brutal behandling av såväl lokalbefolkningen som den ditkallade polisstyrkan, vilket grundligt dokumenterades av närvarande journalister. Händelserna i Selma snabbade i all väsentligt på Voting Rights Act, den rösträttslag som senare samma år drevs igenom av president Lyndon B Johnson.
Selma är ett bra exempel på en värdig film. Den är välgjord och känslomässigt drabbande, den bärs upp av en strålande David Oyelowo i rollen som King, den har ett viktigt budskap vi alla kan ansluta oss till och stå bakom. Och samtidigt är Selma otvetydigt en produkt av Hollywood, anpassad för att tilltala en så stor publik som möjligt. Den bär på ansvaret att berätta den här historien på ett korrekt och tydligt sätt – Selma blir på sätt och vis drömfabrikens officiella historieskrivning av händelserna i Alabama – och det känns i slutprodukten.
Det breda tilltalet är det absolut inget fel på, men det leder oundvikligen till kompromisser som tyvärr resulterar i en inte så intressant film. Kanske är ett brett mainstreamdrama det enda sättet man kan eller bör skildra den här historien på. I vilket fall som helst är Selma ganska slätstruken som film betraktat – opersonlig, full av pedagogiska pekpinnar, överlastad av stråkar och dränkt i ett sentimentalt filmljus som får Alabama att se ut som en fotografs idé om hur det såg ut 1965 snarare än hur det faktiskt såg ut. Känslomässigt ett slag i magen, konstnärligt en gäspning.
Filmen skildrar förberedelserna inför marscherna på såväl lokal som nationell nivå. Den givne skurken i dramat är Alabamas ilskne guvernör George Wallace, som gör allt han kan för att stoppa marschen, men även president Johnson utmålas som en simpel antagonist för King, vilket är en onödig överdrift när en så parodiskt ond usling som Wallace finns i andra ringhörnan. För att vara en film om en så central händelse i amerikansk nutidshistoria är det förresten lite lustigt hur alla stora roller görs av britter – förutom Oyelowo som King ser vi Tom Wilkinson som Johnson, Carmen Ejogo som Coretta Scott King och Tim Roth som Wallace.
Ironiskt nog var det ett praktiskt hinder i produktionen som gav filmen, och framförallt David Oyelowo i rollen som King, störst möjlighet att briljera. Martin Luther Kings familj har i åratal, utan känsla för Kings historiska allmängiltighet, inlett rättsliga processer mot alla möjliga som gjort misstaget att använda delar av Kings tal – i synnerhet I Have a Dream – något som lett till att väldigt lite av denna historiskt oerhört betydelsefulla persons verk kan nyttjas och delas med världens befolkning utan familjens godkännande. En obegriplig hållning, naturligtvis, men det har hursomhelst inneburit att filmrättigheterna till de berömda talen sålts till DreamWorks, som länge planerat en biografifilm om King med Steven Spielberg som producent.
Oyelowo är inte särskilt porträttlik, men får till Kings rytm och melodi, de retoriska stegringarna och upprepningarna, på ett mycket trovärdigt sätt.
Selmas regissör Ava DuVernay stod därför inför en ovanlig utmaning: hon hade ingen möjlighet att använda de faktiska talen, men var ändå tvungen att inte bara låta King framföra ett likvärdigt budskap, men också göra det med Kings karakteristiska retorik, formad av många år som baptistpastor – talen som svämmar över av bibliska citat, gömmer lärda referenser djupt i texten och samtidigt presenterar lättbegripliga allegorier. Det lyckas över förväntan. Oyelowo är inte särskilt porträttlik, men får till Kings rytm och melodi, de retoriska stegringarna och upprepningarna, på ett mycket trovärdigt sätt.
Som en pedagogisk skildring av en på samma gång avskyvärd och inspirerande tid är Selma utmärkt, och den kommer garanterat och med rätta visas för skolungdomar i både USA och andra delar av världen under lång tid framöver. De av oss som önskar en mer konstnärligt tillfredsställande film om Kings liv och medborgarrättsrörelsens viktigaste händelser får dock vänta.