Det var svårt att inte ha höga förväntningar på Brooklyn Nine-Nine. Framför allt på grund av Mike Schurs inblandning, förstås. Schur var ju en nyckelperson bakom kulisserna under de första säsongerna av amerikanska The Office, innan han skapade Parks & Recreation, som jag i hård konkurrens håller som de senaste tio årens allra bästa sitcom. Att han är inblandad i en helt ny serie är en stor grej.
Att placera en modern arbetsplats-sitcom på en polisstation är en härligt nygammal idé som Schur – som ofta har pratat om sin kärlek till genrens klassiker – borde kunna förvalta på exakt rätt sätt. Att förvänta sig en ny Parks & Rec vore rejält orealistiskt, men jag hade svårt att tänka mig att Brooklyn Nine-Nine inte skulle vara årets bästa nya sitcom.
De första avsnitten levde inte riktigt upp till den förhoppningen. De var ofokuserade, lite fladdriga, lite oengagerande. Inte så att något specifikt i tv-hantverket haltade. Men en ensemblekomedi behöver en fungerande ensemble, och det fanns luckor i Brooklyn Nine-Nines. Några av pusselbitarna saknades eller satt på fel ställe, andra satt inte ihop som de borde.
Den pajiga plotten med världshistoriens sämsta dejt klär av rollfigurerna deras mest rigida maner och gör dem mänskligare och mer tillgängliga.
Men sakta har serien börjat hitta sina styrkor. Allra bäst har Joe Lo Truglios lyckats med sin detektiv Boyle. Han är en klassisk typ, den älskvärde fåntratten. Men Lo Truglio är alltid bra, och han gör rollen med så mycket smittande entusiasm att det är lätt att köpa Boyles egenheter. Stephanie Beatriz som hårdingen Diaz har också varit på det stora hela lyckad, och Chelsea Peretti har varit hyfsat effektiv i sin begränsade men distinkta roll. Det finns saker att utveckla här.
Mer bekymmersamma har de roller varit som vid första anblick är seriens centrala.
Andre Braugher som butter poliskapten låter som en dröm, men serien har inte fått honom att komma riktigt till sin rätt. Kanske för att Braugher får så begränsat skådespelarutrymme som stenansiktet Holt. Kanske för att han i första hand har spelat mot seriens två mest problematiska rollfigurer.
Jag har aldrig riktigt lyckats lista ut om jag gillar Andy Samberg eller inte. Han har uppenbar komisk talang och förmåga, men det är något med hans självsäkra spjuverattityd som, helt enkelt, är lite irriterande. Här rör han sig mitt i det registret, och jag har gillat det ibland, men inte alltid. Det har saknats något som skapar kontraster, något som ger detektiv Peralta bara en aning botten.
Allra svårast har serien ändå haft med Peraltas partner, Santiago (Melissa Fumero). Hon är präktig, ambitiös… och ja, mer då? Hon har inte varit någon komisk lyckträff, inte engagerat mig som tittare, inte drivit på handlingen på något betydelsefullt sätt. Man får känslan av att serieskaparna har skjutit Santiago åt sidan för att ta itu med henne senare, men aldrig kommit till skott.
Inte förrän i säsongens trettonde avsnitt, med titeln The Bet. Här tar Brooklyn Nine-Nine ett stort steg framåt i hur de använder Peralta och Santiago. Den ganska pajiga plotten med världshistoriens sämsta dejt funkar i praktiken jättebra – kanske framför allt för att den klär av de två rollfigurerna deras mest rigida maner och gör dem mänskligare och mer tillgängliga.
Det verkade till en början som att Schur och hans medskapare Daniel Goor inte var särskilt intresserade av att utfrorska Peralta och Santiago som kärlekspar. När de nu ändå tar rollfigurerna i den riktningen känns det som rätt beslut. Inte för att jag bryr mig särskilt mycket för huruvida de får varandra – inte än åtminstone – utan för att jag ser fram emot att se två känslomässigt omogna rollfigurer brottas med något som är helt utanför deras comfort zone.
Också avsnitt tolv, Pontiac Bandit med Craig Robinson i en lyckad gästroll, var riktigt bra, och gav relationen mellan Peralta och Diaz en liknande fördjupning. Nu börjar det kännas som att Brooklyn Nine-Nine har hittat fotfästet. Jag ser fram emot att serien fortsätter att utvecklas under våren.
Fox sänder Brooklyn Nine-Nine på tisdagarna i USA. Serien hade svensk premiär på TV6 i början av januari och sänds här på måndagar kl 22.