Tidigare i veckan fick Sissela Kyle och hennes manusförfattare Calle Norlén en våg av kritik efter att de under Guldbaggegalan vitsat opassande om de enda ickevita presentatörernas hudfärg och kroppsbehåring. Hynek Pallas sammanfattade kritiken väl här på TVdags:
»Men minuterna innan Kyle presenterade Kodjo Akolor med »nu blir det färgfilm« använde hon också N-ordet i presentationen av Marika Carlsson och förflyttade snabbt humorn till den svartvita och rasistskojande pilsnerfilmens era. Citat eller ej, det är inte okej, och absolut inte ett ord en vit kvinna ska slänga sig med på en tv-sänd gala med storpublik.«
Sissela Kyle har fram tills i dag legat lågt, förutom att snabbt yttra »det var bara en ordvits«. Men så i dag skickade hon ut följande text till landets olika redaktioner:
"Så fel det blev.
Stressig och orepeterad blev den webbsända förgalan inte bra.
Meningen var att göra en ordvits samt uppmärksamma komikerna Özz och Marikas föreställningar på just temat rasism. Och så blev det jag som var den fördomsfulla. Usch!
Jag har såklart pratat med Marika, Özz och Kodjo och vi är överens om att god vilja hamnade helt snett men det är många andra som tagit illa vid sig och känt sig utsatta. Alla dem vill jag be om ursäkt och säga att jag är väldigt ledsen och definitivt lärt mig en läxa!
Sissela"
Sissela Kyle valde vägen som många kända personer och politiker tar när de får stark kritik, men inte vill/vågar möta den: de skriver ett kort uttalande som de skickar ut med hoppet om att att storyn därmed ska dö då de stackars utarmade redaktionerna runt om i landet inte längre pallar att lägga mer tid på att få personen i fråga att snacka.
Det vanskliga med skriftliga ursäkter är dock att det ibland är svårt att bedöma hur genuina de är. Precis som 140 tecken på Twitter ofta riskerar att missuppfattas riskerar även korta skriftliga ursäkter det. Det jag reagerade på i Sissela Kyles text, förutom det märkliga faktum att hon tydligen inte hade repeterat ordentligt inför en tv-sänd gala, är själva tonen i uttalandet.
Speciellt ett litet ord: »Usch!«
Vad gör det där egentligen? Det drar i mina ögon ned en ursäkt, som om den ville framstå som allvarlig, ångerfull och eftertänksam, till en lite skojsam nämen-hoppsan-nivå. Jag får svårt att ta det på allvar när någon först ber om ursäkt för att sedan till synes halvt skoja bort den i nästa mening. Genom att bara skicka ut en kort skriftlig ursäkt ger Sissela Kyle upphov till tolkningar av dess seriositet som lätt kunde ha undvikits om hon i stället hade ställt upp på en intervju,
Jag hoppas och tror ju, som stort Sissela Kyle-fan, att hon genuint fick sig en tankeställare. Att hon nu har tagit sig förbi »det var bara en ordvits«-försvaret och verkligen tar till sig kritiken som har kommit från många rasifierade personers håll. Att hon ser det som en möjlighet att lära sig något och tänka till innan nästa gång. Över huvud taget hoppas jag att fler får sig en tankeställare. För det har varit ledsamt att läsa så många personer försöka bortförklara och ursäkta »skämt« som många rasifierade personer har upplevt som kränkande.
Grejen är ju den, för Sissela Kyle kanske det bara var något ogenomtänkt som hände i en stressad situation, men för rasifierade personer var hennes »skämt« bara ännu ett uttryck för de rasistiska strukturer de känner av ständigt och jämt. Diskussionen om dem måste fortsätta.