Förra veckan sändes det första avsnittet av tre av Fittstim – Min kamp där Belinda Olsson ville undersöka dagens feminism. Avsnittet blev minst sagt omdebatterat och kritiserat. Det till synes enda som Belinda Olsson och hennes många kritiker kunde enas om var att programmet var hennes subjektiva syn på feminismen. Vilket fick oss på TVdags att fundera på vad som skulle ha hänt om SVT hade låtit en annan feminist få göra ett program om feminism på bästa sändningstid. Så vi ställde helt enkelt frågan till några profilerade feminister.
Om du fick tre timmar primetime i SVT att göra ett program om dagens svenska feminism, hur skulle det se ut?
Fotograf: Carin Evander.
Anna Charlotta Gunnarson, producent och programledare för radio- och tv-serien Pop och politik:
– Om SVT ville ge mig tre timmar för att göra ett program om dagens feminism skulle jag säga att det inte räcker. Jag behöver minst tio timmar eftersom det är en så stor fråga. För mig är det viktigast att försöka nå fram till dem som ännu inte har greppat vad feminism är och för att göra det krävs det tid att verkligen förklara och sätta allt i en smart kontext. I Fittstim – Min kamp isolerar man olika feministiska fenomen när de egentligen hänger ihop. Man pratar till exempel om »hen« men nämner inte ens vilket fantastiskt användbart ord det är i vardagen eller vad det betyder för transpersoner. Det målas upp en sådan fördomsfull bild av feminismen och det görs dessutom på ett sätt som de beskriver som »humoristiskt«. Att tappa bikinin i en pool är för mig välartad buskis. Just det gör mig frustrerad då jag lätt kommer på flera hundra potentiella redaktionsmedlemmar, skitduktiga personer, som verkligen kan göra riktigt rolig tv på ämnet. Jag skulle också gärna undersöka hur det står till med jämställdheten i populärkulturen, inom film och musik. Sedan skulle jag se till att de feminister som är duktiga på löner, lagar, aktivism och andra viktiga feministiska frågor får göra program om det. Jag skulle också lyfta fram vad snubbarna vinner på ökad jämställdhet. Feminism och genus är inte kvinnofrågor, även om många verkar tro det. Feminismen gör livet bättre för oss alla, även om Fittstim – Min kamp gör sitt bästa för visa på motsatsen.
Jag skulle lyfta fram vad snubbarna vinner på ökad jämställdhet. Feminism och genus är inte kvinnofrågor.
Åsa Hidmark, forskare inom medicin:
– Jag vill göra programmet »Den manliga selektionen – hur män selekterar män«. Ett program om var och varför den feministiska kampen behövs inom forskarvärlden, där kvinnor gradvis selekteras bort från prestigefulla positioner och stora anslag. Men hur går detta till? I de medicinska grundutbildningarna finns det 60–80 procent kvinnor. Efter doktorandtiden händer någonting och kvinnorna tappar snabbt mark. Det finns en manlig kultur av selektion av, stöd till och investering av resurser i män – kronprinsarna. Jag vill visa på hur det praktiskt går till när ledare selekterar kronprinsar som ges de rätta meriterna och hålls under armarna under perioder när de inte producerar. Kronprinsarna ges tillgång till doktorander de inte själva behöver finansiera, de involveras i de mest prestigefulla samarbetena, får de längsta kontrakten och de säkraste projekten. Kronprinsarna får i större utsträckning stå som medförfattare på artiklar och anslagsansökningar. Feminism är att satsa lika mycket på kvinnor och män i tid, inte att komma först vid professorsselektion och kräva 47 procent kvinnor. Jag vill exponera de små men viktiga vardagsbesluten som leder till att männen har makten inom forskningsvärlden.
Judith Kiros, skribent, PK-maffian, och en av initiativtagarna till Rummets.se:
– Okej, nu tänker jag vara ärlig: om jag fick tre timmar primetime i SVT för att göra ett program om feminism skulle jag förmodligen nypa mig själv i armen och sedan vakna, ensam, i min kalla säng. Men om detta drömscenario inträffade så skulle jag förmodligen utgå från tre olika feminister med olika ingångar i rörelsen, som alla fick »kurera« var sitt avsnitt och sedan diskutera »resultaten« tillsammans i slutet av programmet. På det sättet skulle man kunna undvika att programmet fastnar i en persons tolkning av en väldigt bred rörelse. Helst skulle jag vilja att programmet synliggjorde. Kanske kunde avsnitten utgå från 1) socialism och feminism, 2) transfeminism (inom feminism och QTBH) och 3) svart feminism, men med ett perspektiv som pekar på att man kan vara en del av alla dessa grupper samtidigt – och andra därtill. Jag skulle vilja ha ett program som berörde makt, kroppsnormer, funktionalitet och sexualitet. Och, ja, det är möjligt att jag redan har tänkt detaljerat kring detta mitt fantasi-feministiska program! (Holla at me, SVT.)
Sanna Rayman, ledarskribent Svenska Dagbladet:
– Jag skulle ägna stort utrymme åt hedersfrågor och därifrån gå in på rörlighet som en central frihetsfråga för kvinnor – från det faktum att man nekas möjlighet att köra bil i Saudiarabien till det att kvinnor begränsas av exempelvis dåligt upplysta vägar här hemma i Sverige. Jag skulle också vilja gräva lite i preventionsfrågan, om hur den frigjorde oss, men hur p-pillren i dag är en hälsofara, och titta lite på säkra alternativ av olika slag. Jag skulle kunna tänka mig att behålla Belindas inslag om simhallsbröst men skulle också vilja ha med en sväng om motsatsen, nämligen att det allt oftare önskas könsseparata badtider. Det senare tycker jag är tråkigt, jag gillade det lössläppta topplösa Sverige där nakenhet var lite mindre laddat. Och yes, jag skulle också köra lite henhån på ren jävelskap.
Emma Lundberg, journalist och aktivist:
– Fokus på queer- och transpersoners brist på rättigheter. Det skulle visa hur samhällets tvåkönsnorm skadar personer som nekas sjukvård och riskerar att bli utsatta för våld. Det skulle handla om avskaffandet av tvångssteriliseringarna, den övergreppsliknande transvården och varför många tvingas köpa hormon på svarta marknaden och betala sina egna operationer och behandlingar. Nedmonteringen av välfärden och på vilket sätt det främst drabbar kvinnor. I dag arbetar fler kvinnor med anhörigvård än de kvinnor som arbetar inom den kommunala äldreomsorgen. Det leder till att allt fler kvinnor tvingas gå ned till deltidsarbete, bränner ut sig eller förlorar jobbet. De långsiktiga konsekvenserna är att allt fler kvinnor kommer få en fattigpension. Jag skulle också ta upp papperslösa och asylsökande kvinnors villkor och rättigheter. Det skulle visa på kvinnors och flickors utsatthet och rättslöshet och varför kvinnofridslagen bör vara överordnad utlänningslagen.
Mikaela Périer, tv-producent, UR:s barn- och ungdomsredaktion:
– Det skulle vara en dröm att få göra tre timmar om feminismen för förslagsvis gymnasiet. Vi lever inte i ett jämställt samhälle i dag. När, var och hur uppstod denna orättvisa egentligen? Jag skulle vilja gå tillbaka till tidernas begynnelse och verkligen försöka ta reda på hur allt blev så här tokigt. Men också titta på hur den feministiska kampen har sett ut i världen genom tiderna och vilka förbättringar som feministerna faktiskt har åstadkommit. Berätta om alla de som kämpade för kvinnlig rösträtt, förskola, fri abort, p-piller och smärtlindring vid förlossning. Allt det som vi numera tar för givet. Om inte dessa personer hade kämpat hade vi inte nått fram till vad vi har i dag. Genom att lyfta fram dem skulle det bli lättare att känna att det vi gör nu kommer vara viktigt sen. Min serie skulle också vara full av humor. Ibland räcker det med att byta plats på kvinnor och män i olika situationer för att se vilken absurd värld vi lever i. Det blir humor.