Sverige håller gärna huvudet högt i frågor rörande pressfrihet och journalister. Ingen har väl glömt fallet Johan och Martin och den i slutändan lyckade diplomati som fick loss dem ur Etiopien efter 438 dagar i fängelse.
Statsministern flyger till Paris och går armkrok i den fria pressens namn men lyfter inte ett finger för utsatta journalister och filmare på hemmaplan.
Men modet och ryggraden hos svenska myndigheter tycks ha en bortre gräns – och påfallande ofta hänger den samman med föreställningen om etnisk svenskhet. Alltså, om personer vid namn Johan och Martin på klassiskt murvelmanér ger sig ut i okänt land och tillfångatas när de »rapporterar hem«, då kliver förr eller senare, med all rätt, utrikesministern in. Dawit Isaak däremot är inne på sitt 14:e år – 13 år 141 dagar och 7 timmar i skrivande stund – och jag vill ju gärna tro att skillnaden i myndigheternas diplomati inte ligger i att Isaak har eritreanskt ursprung och därmed inte uppfyller deras föreställning om Den Svenska Journalistrollen.
Fast det blir allt svårare att tro på den saken, om jag ens någon gång har gjort det. När jag växte upp minns jag rätt väl hur mammas bästa kompis förvägrades asyl i Sverige. Det var i början av 1980-talet som hon, efter en synnerligen brutal anledning till flykt från Tjeckoslovakien, blev bortmotad vid gränsen till Skåne. Hennes roll vid den tiden var att agera ställföreträdare till Václav Havel som då satt i fängelse. Den rollen innebar också att hon var den »medieansvariga« som fick ut Charta 77:s kommunikationer till pressen utanför Tjeckoslovakien. Det var inte många år efter Olof Palmes tal om diktaturens kreatur, men tydligen var det vatten värt när det verkligen gällde.
Jag är säker på att detta har hänt många, alltför många, gånger sedan dess. Men nu i dagarna sker det igen. Den här gången har genierna på Migrationsverket bestämt sig för att den iranske dokumentärfilmaren Roozbeh Janghorban inte håller måttet för att få asyl i Sverige. Janghorbans senaste film kritiserar ayatollan och han beskrivs i iranska medier som »en förrädare mot den islamiska republiken«. Men nej, Migrationsverket har gett avslag på avslag sedan 2012 och nu går det inte att överklaga längre.
Med lite Hanne Kjöller-logik skulle jag nu föra in en passus om hur viktigt det är att minnas att vi inte vet allt i fallet och först bör lita på myndigheterna et cetera. För jag har inte sett Janghorbans filmer, och vet inte mer än knapphändigt framgooglad information. Men jag vet detta: Reportar utan gränser har gjort en undersökning via sitt nätverk i Iran (som jag, sorry, litar på mer än Migrationsverket) som visar att Janghorbans verksamhet »alldeles uppenbart« kommer leda till »fängelse, tortyr eller i värsta fall avrättning« om han skickas till Iran.
Men nej, nej. Migrationsverket behöver mer än så, säger det. »Vad?« frågar SVT Kultur. »Extraordinära omständigheter«, svarar verket. Vilka frågar SVT Kultur? »Det kan jag inte uttala mig om generellt«, svarar verket.
Vad sägs om dessa mindre generella omständigheter: Iran är ett av världens farligaste länder för journalister. Filmare – fallet Jafar Panahi kanske är bekant – inkluderade. Ett femtiotal sitter fängslade. Tortyr är vanligt förekommande. Och som skit på skiten är Iran är ett av få länder där andelen dödstraff går uppåt (369 personer 2013).
Samtidigt som detta sker företräds Sverige av en statsminister som flyger ner till Paris och går armkrok i den fria pressens namn, men inte lyfter ett finger för att skapa en trygg situation för världens utsatta journalister och filmare på hemmaplan.
Det är så skamligt.