»Jag hoppas verkligen att vi ses igen« är det sista Näääk säger i kvällens final av Lyckliga gatan och det är bara att instämma: TV4, ge Lyckliga gatan en fortsättning! Programmet har på sex avsnitt tagit över stafettpinnen från Jills veranda som den musikaliska feelgood-tv med politiska undertoner du inte visste att du behövde men nu har svårt att leva utan.
Framgångsreceptet kan sammanfattas i ett ord: respekt. Produktionen genomsyras av respekt, respekt för det mänskliga mötet, för generationsbryggor, för grånad erfarenhet såväl som ungdomlig entusiasm och framför allt respekt för det musikaliska hantverket oavsett genre.
Näääk – vilket programledarfynd! En självklar brygga, försiktigt ledsagande sina nyfunna kamrater närmare varandra. Aldrig för mycket i fokus, ofta storögt nyfiken, alltid respektfull.
Det hade varit så lätt att fokusera på kulturkrocken. Att förstärka svennigheten och mossigheten å ena sidan, eller råheten och valpigheten å andra sidan, och underblåst tokroliga missförstånd till fördomsfest. I stället har alla möten ömsint lirkats mot gemensamhet. Om det så varit bisarra olycksbröderna Harpo och Samboii som jämförde ärr eller Kikki Danielsson och Kumba som delade erfarenheter om artisteri och mödraskap.
I Lyckliga gatan är hiphopen norm. Trots att den äldre artisten oftast är ett klart kändare namn är det den yngre som är centralfiguren, utgångspunkten. I stället för att låta den traditionellt folkliga artisten krydda sin karriär genom ett möte med den »exotiska« rapparen har den senare hemmaplan, både bokstavligen i och med att det är där finalframträdandena sker, men också i programmets dramaturgiska uppbyggnad och via Näääks milda styrning.
Näääk (Matar Samba), förresten – vilket programledarfynd! Som en självklar brygga, försiktigt ledsagande sina nyfunna kamrater närmare varandra. Aldrig för mycket i fokus, ofta storögt nyfiken, alltid respektfull.
Första avsnittet var svårt att slå när det kommer till kraftfull symbolik, med bröderna Salazars känslomässiga koppling till den chilenska frihetssången Jag vill tacka livet och den ödmjuka stoltheten i Gee Dixons blick när Arja Saijonmaa dök upp i hans kvarter i samma klänning hon bar på Olof Palmes begravning. Men även Linda Pira-avsnittet var underbart, tack vare ultramysiga vislegendaren Mats Paulson som efter Piras framträdande torkade tårarna och sa att »jag kommer att hålla på henne så länge jag lever«.
I Lyckliga gatan får hiphopen vara norm. Trots att den äldre artisten oftast är ett klart kändare namn är det den yngre som är centralfiguren, utgångspunkten.
För sjutton, varje program har bjudit på mysrys i någon form. Bara att i slutet få se de olika kvartersbarnen bli högbröstade över att tv kommer på besök räcker långt. I kväll är det Tommy Nilsson och Jeaff som möts i ett kanske inte lika känslostarkt men rakt igenom sockersött avsnitt, alltifrån när Tommy plockar fram frukost och rappar »det är så många måsten, hur ska jag öppna osten« till när Jeaff släpar med honom upp för tusen trappsteg för att se Örebro från ovan – en plats dit hon brukar komma för att andas eftersom problemen har en tendens att stanna kvar nere på marken.
Så känner jag för Lyckliga gatan. Ett välbehövligt andningshål där problemen står och nosar i dörröppningen men aldrig riktigt släpps in. Och de som mot förmodan slinker förbi tröskeln kvävs snabbt i en varm omfamning. Respekteras till tillintetgörande, om man så vill. Vi säger det igen: TV4, ge oss en andra säsong!
Lyckliga gatan sänds på TV4 i kväll kl 21 och finns på TV4 Play.