Att en serie från USA:s heta söder är kycklingsvingskryddad med klichéer är inget problem i sig. Jag har inget emot pinsamma scener i snabbmatsserier som mättar för stunden. Men när en möjlig kvalitetsvinnare som True Detective fullkomligen dränker tittaren i en drypande tjock snabbvispsås av klyschor blir jag lite butter. Som Anders Dahlbom i Sveriges Mästerkock. Lägg inte dit en apelsinskiva enbart av utsmyckningsskäl, det ser bara idiotiskt ut.
Den där gospelmusiken till exempel, snutjargongen, otroheten, seriemördarskiten samt allt som Anna-Karin tar upp här. Vissa scener önskar jag livet ur. Kan de inte bara ta slut? Det smärtar mig så att en serie som True Detective fallerar på grund utav en mängd små faktorer, varav de flesta säkert inte ens är medvetet gjorda. Sa jag fallera? Hade den här texten enbart handlat om avsnitt ett hade jag inte backat, men efter att ha sett det andra är det, trots skavankerna, omöjligt att såga True Detective. Avsnitt två var en kemilektion på hög nivå och ämnet för dagen: konflikt.
Scenen i omklädningsrummet, där Rust tar upp Martins otrohet, vibrerade och lär dröja sig kvar i bådas medvetande resten av säsongen.
Dels mellan Rust och Martin men också Martin och hans fru Maggie. Bilden av vilka dessa rollfigurer egentligen är blir allt mer tydlig. McConaugheys Rust, som trots överdriven importans och poetisk seriositet lyckas ruska liv i rätt sällsynta känslor för tv-mediet. Ibland känns han lite som en rättvis liten Gud, redo att straffa de som syndar. Ibland alltså. Scenen med honom och Harrelsons Martin i omklädningsrummet, där Rust tar upp Martins otrohet, vibrerade och lär dröja sig kvar i bådas medvetande resten av säsongen. »Du är den erfarne polisen. Tror du jag ljuger«, väser Rust kolugnt när Martin ifrågasätter hans förmåga att bryta hans handleder. Martins blick skälver av förnedring. Vem som är den svagare av dem båda råder det inget tvivel om. Liksom mellan Martin och hans fru Maggie, Michelle Monaghan. Hon vet vart han står mer än honom själv.
Så med viss reservation tror jag på True Detective. Klichéer till trots så gillar jag den religiösa tematiken och tycker den går bra ihop med de signaler Rust ger ifrån sig, samt att jag tycker mig kunna ana lite av den befängda satanismparanoia som till exempel Spike Lee skildrar så fenomenalt i en av mina favoritfilmer Summer of Sam.
Och snyggt är det, så satans snyggt.
True Detective sänds i Sverige på C More och HBO Nordic dagen efter avsnitten gått i USA.