För den som vill se det första avsnittet innan den läser denna text så har C More, som sänder serien i Sverige, lagt upp det på Youtube.
Innehåller spoilers om avsnitt 1 säsong 1 av Looking.
Linus: När den första trailern för Looking kom i höstas så uttryckte jag oro för att den såg så stereotyp och gjord ut. Har inget hänt sedan Queer as Folks dagar? Redan i Lookings allra första scen kommer mina farhågor på skam. Huvudpersonen Patrick, en 29-årig videospelsutvecklare i San Francisco, befinner sig i en park för att ragga upp män. Den här typen av cruising har långa historiska anor inom bögkulturen då det för många män under lång tid var det enda sättet för att hitta andra bögar för lite närhet och sex. Men tiderna har förändrats och Patrick visar sig bara vara i raggningsparken på skoj med sina kompisar. »Because who is cruising anymore?« Den scenen är talande för Looking. Att den så tydligt vill visa en mer modern bild av bögars liv där sexualiteten bara är en del, snarare än det som definierar hela deras karaktärer. Jag tycker att det är så skönt att se bögar på tv som kan hångla, visa närhet och göra vad som helst i offentligheten utan att råka illa ut. Till skillnad från vad många hbtq-personer känner i verkliga livet så verkar hela offentligheten tillhöra Patrick och hans vänner. Det beror så klart på att de är (vita) medelklassnubbar i hbtq-vänliga San Francisco, men det är ändå befriande att se. Vad fick du för tankar av första avsnittet, Anna-Karin?
Nu har jag ju bara sett första avsnittet av Looking, men jag tror att jag faktiskt genuint kommer att grina, älska och hoppas med de här karaktärerna.
Anna-Karin: Min första känsla är omedelbar förälskelse. De blåaktiga tonerna i färgskalan. Dialogen som är helt fantastisk, och min vildsinta avundsjuka – jag vill också vara en skäggig hipster i San Fran som ligger med andra snygga, skäggiga män. Det är motsvarande känsla som jag hade efter första avsnittet av The L Word. Att den här kulturen, den här livsstilen var något åtråvärt och fantastiskt. Och jag tror att det är något bra, då homoliv och homokultur ofta skildras som något perifert, hotande eller ångestfyllt. Så jag är helt med dig om att den här serien lovar gott. Den är dessutom fantastiskt välgjord manusmässigt, då det introduceras massor av nya karaktärer i första avsnittet i typ varje scen, men jag är ändå inte förvirrad om vem som är vem. Och den överhängande vitheten känns ju också lite överdriven, det är flera ickevita personer som verkar ha både agens och utrymme, i alla fall i första avsnittet.
Linus: Håller helt med dig om att vitheten inte alls är lika överhängande som jag befarade, även om två av huvudpersonerna är vita medelklassnubbar. Looking har, till skillnad från till exempel Girls, förstått att se mångfalden i staden den utspelar sig i. Just att serien är inspelad på plats i San Francisco gör så stor skillnad för känslan i serien. Det är inte bara kulisser, det är en levande och myllrande stad med levande myllrande människor. Serien har beskrivits som en “Girls for gays”, och även om Looking även den har fokus på relationer så har den en helt annan ton. Girls har ganska tydligt utmejslade karaktärer och går mer tydligt efter skratten (något jag utvecklar i Kino i P1 som det går att lyssna på här). I Looking sitter humorn snarare i dialogen och i små detaljer och gester. Som att en kille har Dolly Partons autograf som tatuering eller att Patrick säger hejdå till Agustin genom att citera ledmotivet till The Golden Girls. Mycket är nog regissören Andrew Haighs förtjänst. Den som har sett hans utmärkta film Weekend vet att han gillar den lågmälda småputtrande realismen. Jag personligen älskar det då jag älskar att det äntligen har kommit en bögserie som är, ja, ganska vanlig. En bögserie som inte gräver ned sig i alla stereotypa bögberättelseklichéer om att komma ut eller ha affärer med gifta garderobsfall, men som inte heller låtsas som att det handlar om ett gäng heterokillar som råkar gilla kuk.
Anna-Karin: Nä, men det känns så jävla befriande att se en serie med huvudroller som jag faktiskt vill bry mig om, inte skämskuddeälskhatar som med alla karaktärerna i Girls. Jag tycker inte serien har så mycket likheter med Girls alls, egentligen, ungefär lika lite som Girls har nånting med Sex and the City att göra, som var den stora jämförelsen när den kom. Nu har jag ju bara sett första avsnittet av Looking, men jag tror att jag faktiskt genuint kommer att grina, älska och hoppas med de här karaktärerna. Bästa scenen tycker jag nästan var den superdåliga detjen med cancerläkaren och hur ljuvligt smärtsam den var. Inte dråpligt smärtsam utan som igenkänning och att jag hoppades på att… nåt, jag vet inte, att det skulle lätta för Patrick. Vad tyckte du mest om?
Linus: Usch, den där dejten med cancerläkaren. Hur pinsamt osynkade de var och varken förstod varandras skämt eller allvar. Den var jobbig just för att jag kände igen mig. Jag kände också att jag där och då blev investerad i Patrick som karaktär. Att jag ville bli hans fairy god mother och ta hans hand och leda honom rätt. Just därför tyckte jag nog mest om mötet med den mystiske hunken Richie på bussen. Det fanns en liten gnista där, en liten pirrande spännande attraktion. Jag vill följa deras eventuella romans, heartbreak och allt däremellan. Nu har ju jag sett de fyra första avsnitten av säsongens åtta och kan, utan att avslöja någonting, konstatera att serien bara blir bättre. Jag oroar mig dock för att folk inte kommer att ge den en riktig chans. Den har varken hjältar med datorer i hjärnan, übersmarta brittiska sociopatdetektiver eller annat som drar in tittarmassorna. Den är bara en liten serie om några bögars vardag. Vad tror du om dess chanser?
Anna-Karin: Fan vad skönt att höra. Jag fick direkt mersmak och längtar efter nästa avsnitt, efter en höst av besvikelser. Kanske kan HBO:s varumärke göra att folk tittar? Berättandet i första avsnittet är så sömlöst, ömt och snyggt att jag tror fler än queerpubliken kommer fatta varför det här är en minst lika viktig serie som Queer as Folk och The L Word. Jag känner också igen känslan om att alla är liggbara från de serierna, och med största sannolikhet gay som karaktärerna träffar (även om det är upplagt för en romans med en heterosnubbe nån stans i serien såklart). Jag håller med om som du skriver att den självklarheten i ens omedelbara närhet är kanske inte helt realistisk, men så himla skön att få dväljas i. En normativitet som en sällan får uppleva, annat än kanske några ögonblick på pridefestivalen. Tänkte du förresten på att ordet looking användes tre gånger i dialogen? I ett sämre manus hade det varit ett tråkigt grepp, men nu var det bara fint.
Linus: Ja, håller med. Och för den som inte vet det så har serien tagit sin titel från att det i bög-hook up-appar som Grindr är vanligt att använda uttrycket »Looking?« som både en hälsning och en inbjudan, vilket anspelar på sökandet efter sig själv. Ett väldigt passande namn på serien med andra ord.
Looking sänds på HBO Nordic och C More, som också lagt upp det första avsnittet på Youtube.