Det finns egentligen väldigt lite att säga om rasismskandalen på Guldbaggegalan igår. Avsändaren, femtioårsjubilaren Svenska Filminstitutet och framförallt dess VD Anna Serner, har det senaste året tillbringat mycket tid med att kämpa för jämställdhet på filmens område: med A-märkt och inviter till den internationella filmeliten nere i Cannes.
Och så detta.
Jag hör redan ropen om överkänslighet. Men det här är inget isolerat fall. Jag såg inte galan i dess helhet, men alla som på ett bräde tar del av de sammanlagt tre »skämt« som på olika sätt driver med icke-vita svenskar förstår att om någon vettig människa hade kollat Calle Norléns usla manus lika noga som producenter och konsulenter i Sverige kammar rent svenska filmmanus, så hade detta inte hänt. Hoppas jag i alla fall. Att Sissela Kyle fick in ett skämt om kurders behåring förvånar mig kanske något mindre – många är de vita komiker som tycker Özz Nujen legitimerat för dem att skoja om sådant (spännande, originellt, jättekul!).
Om någon vettig människa hade kollat Calle Norléns usla manus lika noga som producenter och konsulenter i Sverige kammar rent svenska filmmanus så hade detta inte hänt.
Men minuterna innan Kyle presenterade Kodjo Akolor med »nu blir det färgfilm« använde hon också N-ordet i presentationen av Marika Carlsson och förflyttade snabbt humorn till den svartvita och rasistskojande pilsnerfilmens era. Citat eller ej, det är inte okej, och absolut inte ett ord en vit kvinna ska slänga sig med på en tv-sänd gala med storpublik.
Flera av dessa klipptes dock bort. Priset för bästa utländska film delas till exempel ut på galan men presenteras ihopklippt efter direktsändningen. Vilket gör att tv-publiken också missade de prominenta filmpersoner som lämnade Cirkus i protest.
Det här är nog tillfället då SFI bör lyfta blicken lite och fundera på vad jämställdhet och framför allt »mångfald« i huset på Gärdet – där ansvaret för Norléns manus till syvende och sist hamnar – egentligen betyder. Eller om alla stora ord bara är papperstigrar.
För »mångfald« har länge varit en liten liten till intet förpliktigande passus i det svenska filmavtalet. Jag har tidigare påpekat att det handlar om en erfarenhetsbrist i organisationen och i många andra delar av film-Sverige. Och minns hur jag häromåret på ett filmrum blev avsnäst av en person från SFI när jag lyfte frågan om detta: »Aldrig är ni nöjda, vi jobbar jättehårt för jämställdhet och tar upp ›de här frågorna‹ inför varje projekt.«
När jag frågade exakt hur, kunde hen inte svara och mumlade om »att vi ofta pratar om det, mycket«.
Årets Guldbaggegala – med en historisk tillbakablick och en öppning till svensk films framtid – visar exakt vad mumlet betyder.