Afrikanska mästerskapen: Kamerun–Elfenbenskusten (Eurosport onsdag kl 19)
Man inser inte vad det är man saknar förrän man inte har det längre. Det är självklart en av de stora ironierna med att leva. Och eftersom få saker är mer som livet och världen i stort än fotbollen gäller det inte minst de afrikanska mästerskapen.
Samuel Eto’o ska ju liksom för alltid springa omkring i den gröna landslagsdressen och se Zlatan-sur ut, Didier Drogba ska för evigt spänna ut bröstkorgen och suga in varenda ivorianskt uppspel.
Och aldrig blir det där tydligare än i den här enormt viktiga och avgörande matchen, om vilket av Kamerun eller Elfenbenskusten som förmodligen följer med Algeriet till slutspelet. Två lag med mycket gemensamt: stormakter inom den afrikanska fotbollen som ska bygga nya identiteter utan sina respektive naturliga ledare. För hur fina och spännande lag Kamerun och Elfenbenskusten än ställer upp med – jag älskar åtminstone i teorin de senares 3-5-2-uppställning som ska ge utrymme för både irrationelle Doumbia och den lysande Bony – känns det märkligt att titta upp mot de båda anfallslinjerna och inte hitta de enskilda lagens, och hela kontinentens, två allra största stjärnor. Samuel Eto’o ska ju liksom för alltid springa omkring i den gröna landslagsdressen och se Zlatan-sur ut, Didier Drogba ska för evigt spänna ut bröstkorgen och suga in varenda ivorianskt uppspel.
Det känns konstigt och fel, bara. Kanske också för att det känns som en föraning om vad som komma skall i ett sammanhang som ligger ännu närmre en själv. För den här matchen och de fantomsmärtor den skapar, de känslor som kameruanska och ivorianska fans tvingas möta är givetvis ungefär desamma som vi svenskar kommer gå igenom när Zlatan lägger av om ett par år eller så.
Bundesliga: Wolfsburg–Bayern München (Eurosport 2 fredag kl 20:30)
Det är en märklig liten klubb, Wolfsburg. Utan särskilt djupa rötter, byggd av inpumpade Volkswagen-pengar och ofta med en brist på tålamod när det gäller tränarutnämningar som gjort att klubben jojo-studsat mellan topp och botten under 15 års tid.
Men nu verkar vargarna vara på rätt väg. Managern Dieter Hecking och sportchefen Klaus Allofs (fin spelare på den tiden då det tyska landslaget inte var hipsterälsklingar) har gjort ett smart jobb och konsekvent värvat från storklubbarnas bänkar, vilket gett resultat i en liga där det bara finns en storklubb. Kevin de Bruyne fick aldrig riktigt chansen i Chelsea, men har gjort en alldeles lysande höst i norra Tyskland. Luiz Gustavo var givetvis alldeles för bra för att vara rotationsspelare i Bayern och kunde hämtas in och bli det defensiva ankare som behövdes. Ivica Olic må vara gammal, men sliter fortfarande som ett djur.
Så här långt har det här laget bestående av lite skadat gods gjort en direkt sensationell säsong och är det enda laget som, nåja, hakar på fredagens omöjliga motståndare. För ligan och spänningens skull – om det nu överhuvudtaget finns någon sådan – vore det inte fel om Bayerns försprång krympte ytterligare.
Premier League: Chelsea–Manchester City (Viasat Fotboll lördag kl 18:30)
Avgörs Premier League redan här?
Efter Manchester Citys förlust mot Arsenal för två veckor sedan känns frågan berättigad. Inte så mycket för resultatet i sig – det är liksom ingen skam att förlora mot Arsenal – utan för hur det uppstod. Citys centrala mittfält var en plåga att skåda: bredvid den dynamiske Yaya Touré kan Fernando eller Fernandinho fungera som defensiva ankare, men båda två samtidigt (när Yaya åkt till Afrikanska mästerskapen) blev i stabbigaste laget. Särskilt när nyckelspelare som Agüero och Kompany nyss kommit tillbaka från skada och såg osedvanligt anonyma ut.
Chelsea kommer från en tuff ligacupsemi i veckan, men är mer i balans och har fler jämnstarka alternativ i truppen. José Mourinho har för all del gått runt på ganska få spelare, någon gång måste rimligen en viss trötthet visa sig, men innan svackan kommer kan de ha ryckt ifrån det City som innan Arsenalmatchen såg ut att vara på väg i kapp.
La Liga: Real Madrid–Real Sociedad (C More Fotboll lördag kl 16)
Det är lätt att göra sig lustig över David Moyes, hans otippade äventyr i Baskien, lätt löjliga och slumpmässiga försök att få in de få spanska glosor han lärt sig så här långt i intervjuer och önskan att värva ungefär varenda spelare i hela Premier League till den nordspanska kuststaden, men den i Manchester United så orättvist utskällda skotten har faktiskt gjort ett väldigt bra arbete i småskaliga Sociedad. Visst, det har knappast varit några klang-och-jubel-föreställningar och lite för många oavgjorda resultat, men Moyes har skärpt till defensiven och gjort Sociedad till ett lite obehagligt lag att möta igen. Tufft och målsnålt, men med tillräcklig skärpa framåt för att hota vilket lag som helst. Fråga Barcelona – som Moyes Sociedad osannolikt 1–0-slog för ett tag sedan.
Serie A: Udinese–Juventus (Bet365 söndag kl 15)
Det var en och annan som dömde ut Melker Hallberg när han gick till Udinese från Kalmar i somras. Han var för ung, för tunn och gick till ett lag där svenska spelare (Joel Ekstrand, Andreas Landgren, Mathias Ranegie) misslyckats ganska grovt på senare år. Hallberg kan för all del fortfarande göra det också, men någonting i de senaste veckornas allt fler och större chanser i de svartrandiga från Udine gör att man vågar tro på en ljus framtid i klubben och laget. Kanske inte redan nu, kanske inte mot Juventus, men på sikt.