Norska modebloggaren Anniken Englund Jørgensen är rödgråten och fingrar lätt på sin ena axel. »Hon sa att hon syr ihop två klädstycken i axelsömmen här, hon har sytt den sömmen i 14 år. Vad är det för ett jobb? Du kan ju inte sitta och sy samma söm i 14 år!?«
Tonåringarnas uppvaknanden, när de möts av uppgivna människor med usla arbetsförhållanden, är provocerande naiva. Samtidigt är det svårt att blunda för det effektiva känslomakandet.
Tidningen Aftenposten skickade tre modeintresserade unga till Kambodja för att prova på att jobba inom klädindustrin i en månad. Allt går att se i en realityserie i fem delar på aptv.no: Sweatshop. Upplägget känns igen i all sin banalitet: priviligierad person konfronteras med verkligheten för mindre priviligierade, slås av viktig insikt. Det är i det närmaste provocerande naiva uppvaknanden för tonåringarna när de möts av usla arbetsförhållanden, uppgivna människor och avtäckandet av ett skevt ekonomiskt system. Samtidigt är det svårt att blunda för det effektiva känslomakandet hos webbserieskaparna. Som en av ungdomarna säger: »Vi vet ju att det är så här. Man vet ju det, när man sitter på sängen hemma. Men det är en annan sak att se det.«
Ja, det är en sak att se det och ytterligare en annan att leva det. De monumentala ekonomiska orättvisorna i världen lindras knappast av ett filmat experiment, ett bråkdelsbesök, ett utifrån-reportage, men det kan vara bra att minnas det där med konsumentmakt. Var går din gräns mellan indignation och handling? Ashton Kutcher har länkat till serien på sin Facebook-sida, (se där en samtidsmening om det finns någon), och kanske stannar engagemanget där. Kanske inte.
De går hårt åt H&M i Sweatshop, och företaget har i ett uttalande dömt ut bilden som ges i serien som icke-representativ av förändringsarbetet de håller på med.