Jag har aldrig varit i behov av triggervarningar. Men inför senaste avsnittet av Girls hade jag mått bra av att få en. Aldrig förr har jag drabbats av så akut igenkänningsångest som under textkritiksscenen på Hannahs gradschool i Iowa.
När jag slutade gymnasiet kom jag in på en prestigefylld skrivarlinje på en folkhögskola i södra Sverige. Tredje bästa i landet, sa den inofficiella rankingen. Jag kunde inte vänta på att få komma dit och gnugga mina geniknölar med andra blivande författare. Jag var 18 år och hade dittills i mitt liv varit bra, om inte bäst, på det mesta jag företagit mig. Jag hade larvat mig igenom gymnasiet med höga betyg och nu var jag redo att bli en riktig författare.
Huvudpersonen i bra text var ett jag som såg på världen genom cigarettrök och cynism, alternativt genom nattsvart ångest och rakbladet mot handleden. Jag passade inte in – yngst, och skrev om magi och konstiga maskiner.
Skrivarlinjen var första steget dit. Där skulle jag skriva min första roman, kanske min andra också. Vilken dröm, att på heltid få sitta och knappra på datorn och författa storverk! Som många 18-åringar var jag helt övertygad om min egen förträfflighet.
Det var jag inte länge på skrivarlinjen.
Mina klasskamrater var alla mellan 20 och 28 år, mer livserfarna än jag, hade minst ett år utomlands efter gymnasiet och massor av stringenta visioner om vad text innebar. Framför allt vad som var bra text. Nämligen text som låg nära verkligheten, helst baserad på verkliga erfarenheter, med ett poetiskt men stramt språkbruk där ångest antyddes och vardagen var grå och blaserad. Huvudpersonen i bra text var ett jag som såg på världen genom cigarettrök och cynism, alternativt genom nattsvart ångest och rakbladet mot handleden. Jag passade inte in. På riktigt. Jag var yngst, naiv och skrev texter om magi och konstiga maskiner. Jag saknade deras vision om vad text innebar och jag trampade gång på gång i klaveret så min oerfarenhet och fäbless för sentimentalitet och svulstiga formuleringar ställdes i pinsam dager. Gång efter annan gick jag hem till mitt korridorsrum med tårar i ögonen för att ingen sa något positivt om mina texter (buhu, lilla offerkoftan!).
Jag var helt enkelt helt fel.
Jag önskar mina forna klasskamrater allt gott. Flera av dem är välkända författare i dag, vars verk jag läst och uppskattat mycket. Det var bara så synd. Vi hade kunnat stötta varandra.
Varje gång fick jag höra att »texten behövde ett stramare språk« eller att »jaget i berättelsen är helt orealistisk«, eller »jag är helt oengagerad av den här texten, och hittar inte var nånstans jag ska börja känna sympati för jaget«.
Jag försökte ändra på mig. Jag försökte skriva som de. Men misslyckades med det också. Jag var för barnslig. För nördig. För sämst. Konstigt nog gick jag två år på skolan. Efter de åren slutade jag skriva helt i många år. Jag hade ju fått lära mig att jag inte kunde, eller att det jag skrev inte var rätt sätt. Jag skrev inte bra text.
Nu i efterhand, nästan 15 år senare, kan jag ju se att de där 22-åringarna inte var så värst levnadserfarna, och antagligen hade lika mycket kreativ ångest som jag. Att sättet de (vi) pratade på var något slags gemensamt grupptryck och en föreställning om hur en riktig författare borde prata om sin text, hur en riktig författare borde prata om andras texter. Det är okej. Jag önskar mina forna klasskamrater allt gott. Flera av dem är välkända författare i dag, vars verk jag läst och uppskattat mycket. Det var bara så synd. Vi hade kunnat stötta varandra. Vi hade kunnat peppa varandra i våra olika uttryck.
En textkritikgrupp på verklighetens Iowa Workshop.
Reglerna på textkritiken var samma som på Hannahs skola i Girls. Man fick inte försvara sig eller säga nånting överhuvudtaget medan de andra pratade om ens text. När Hannahs klasskamrater river hennes text i bitar (älskar också hur alla älskar vad D August skriver, och liksom förbehållslöst dyrkar honom) får jag stresspåslag och svettningar. Jag vill skrika att de är självupptagna pretton och att de borde sluta ta sig själv på sånt jävla allvar. Sen att Hannahs text är minst lika självupptagen och pretentiös är ju också sant. Men smärtan i att hon inte var beredd på att bli så torrt och forcerat stampad till smulor gör så igenkänningsont. Hon anlände verkligen dit med övertygelsen om att hennes text är bra – så många gånger jag gjorde detsamma…
Det är nog första gången som jag på riktigt känt sympati med Hannah under hela seriens gång. Hon vill ju bara att de ska tala om hennes text på samma sätt som de talar om D Augusts. I stället får hon kritiken från helvetet. Allt under en artig och intellektuell ton, ett språk som jag så väl känner igen. Så som riktiga författare talar om text. Med en distans och kyla till den som skrivit: »Vadå, blev du ledsen? Vi pratar ju inte om DIG, vi pratar om texten avskiljd från det jag som skrivit den. Du måste ju kunna ta kritik, det handlar ju inte om dig.« Det finns en särskild ångest i när människor pratar om ens ord som om de vore neutrala och inte hade med mig som skrivit dem att göra – medan man själv sitter bredvid.
Nej, min skrivarlinjes kritikrundor gjorde inget positivt för mitt skrivande. Det kommer inte att göra det för Hannah heller. Speciellt inte om hennes klasskamrater inte gillar henne. För i ett sånt sammanhang handlar det sällan om text. Det handlar om att skriva bra text. På rätt sätt.
Girls säsong 4, episod 2, finns på HBO Nordic, Filmnet och C More Play.