Kan musikerna få ett eget mysprogram där de samlas i några dagar för att berätta om sina liv och konstnärskap och gör lite teambuildande aktiviteter däremellan, så ska så klart författarna ha en bit av kakan också. Eller ja, åtminstone deckar-författarna, det blir bäst tv då, lite lagom kittlande mord och mörka drivkrafter som sägs tvinga fram skrivandet.
Det är verkligen inte bara de övriga författarnas ögon som tåras, jag känner mig själv rejält hjärtnupen när det är över.
Så kan man resonera kring SVT:s nya satsning Deckarna, där alltså ett gäng kriminalförfattare samlas enligt väletablerad Stjärnorna på slottet- och Så mycket bättre-mall. Konceptet har gått hem tidigare, varför inte en gång till?
Och ja, varför inte? För trots den lite slängiga inledningen ovan, så gillar jag faktiskt förstaavsnittet av Deckarna, faktiskt till och med väldigt mycket, med några förbehåll.
Upplägget först då: Sex kriminalförfattare – duon Anders Roslund/Börge Hellström, Katarina Wennstam, Christoffer Carlsson, Anna Jansson och Denise Rudberg tar tåget till Åmotfors i gränstrakterna mot Norge i västra Värmland, och inkvarteras på Värdshuset Vita Älgen där tiden verkar ha saktat ner en aning (hej tjock-tv på rummen!). Väl på plats ska de i dagarna fem ägna sig åt mordutredningar, ett lik hittas om morgonen som ska symbolisera ett av författarskapen och sedan ägnas dagen åt att de övriga utreder detta och ställer författaren mot väggen.
Eller författarna – för i första avsnittet visar det sig vara duon Roslund & Hellström som ska utredas. Eller som vi säger på Stjärnorna på slottet- och Så mycket bättre-språket, det är deras dag som inleder.
Varför kan de inte bara snacka om saken, i stället för att stå i snålblåsten med varsin dokumentmapp kring en mördad docka och leka mordspanare med pannorna i djupa veck?
För om jag ska ta min kritik mot Deckarna först, så är det just det att det här med utredningen känns lite... tja, sökt. Varför kan de inte bara få sätta sig ner och snacka om saken, i stället för att de ska stå ute i en höstig snålblåst med varsin dokumentmapp kring en mördad docka och leka mordspanare med pannorna i djupa veck? Nej, den biten hade de gärna fått skippa tycker jag. Och Krister Henriksson för den delen, vad sysslar han med? Jättebra att han får vara berättarröst – han har ju trots allt spelat Kurt Wallander i 32 filmer – men varför ska han smyga omkring i mörkret kring värdshuset och kika in lite mystiskt/fånartat genom fönstren utan att alls interagera med författarna? Jag får inte grepp om hans roll.
Men det positiva, så: När Roslund & Hellström kommer i gång och pratar om sitt samarbete, bakgrunden till att de är de de är och hur det påverkar böckerna de skriver ihop, när vi ges inblick i den grundliga research de gör och när de vid den obligatoriska middagen sedan får berätta om sina bakgrunder, hur mörkret i deras respektive uppväxt faktiskt verkar vara det som driver dem till att skriva sina rätt tunga kriminalromaner – då är det verkligen bra tv och det är inte bara de övriga författarna kring det rektangulära bordet som får tårar i ögonen, jag känner mig själv rejält hjärtnupen när det är över.
Nu hoppas jag bara att det inte är så att producenterna med flit lagt Roslund & Hellström först eftersom de har den mest tv-mässiga historien att berätta för att locka in tittarna, det vore trist om det var nedförsbacke härifrån, för premiären av Deckarna lockar trots den påklistrade inramningen till fortsatt tittande.