En steril och anonym konferensanläggning någonstans i Kalifornien, cirka 1980. Ett fyrtiotal geeks har samlats för en tredagarsturnering i datorschack. Bakom massiva monitorer och bulkiga hårddiskar sitter koncentrerade programmerare och finslipar nervöst de sista kodsträngarna i sina program, medan en konferencier lite valhänt försöker dra igång tävlingsstämningen. Allt filmas i svartvitt med videokamera av ett dokumentärteam.
Låter det här kul? Det är det inte. Det är snarare så tråkigt att man sitter hypnotiserad. Mumblecore-regissören Andrew Bujalskis Computer Chess som hade Sundancepremiär förra året, har fått fin kritik i USA och finns på Netflix sedan strax före jul, är en indiefejkdokumentär som är formmässigt fulländad. Låtsasdoku med allt vad det för med sig av regisserat fummel, medvetet fult foto och osäkra sidoblickar in i kameran är numera en sliten genre, men Bujalski får verkligen allt att kännas äkta när han – helt obekymrad av saker som tempo och narrativt driv – låter oss följa de lite stela samtalen mellan kombattanterna, som är socialt obekväma braniacs och taggade vinnarskallar på en och samma gång. De flesta medverkande är icke-skådisar, flera av dem filmfolk, några av dem app-utvecklare, och alla känns perfekt castade.
Allteftersom helgen fortskrider för Bujalski in fler element: marijuanadåsig paranoia (är Pentagon på plats för att värva skickliga programmerare?), spioneri mellan lagen, perfekt kalkylerade program som inte beter sig som de ska (sentienta datorer?), en möjlig romans mellan två unga supernördar... och en avspänd livscoach och hans lätt kladdiga grupp med följare, vars flummiga lyckoteorier krockar med datafolkets rationella tro på logik och sammanhang.
Bujalski är lite för kär i sin idé och sitt formspråk och några scener känns ändlösa – man får känslan att Computer Chess hade blivit en perfekt 45-minutersfilm. Den kommande blurayen beskriver hurtigt Computer Chess som en »poignant, absurd and downright hilarious ensemble comedy«, men den som förväntar sig flatgarv blir besviken. Snarare en mild, gåtfull, seg och torrt smålustig berättelse om artificiell intelligens och mänsklig framtidstro. Och precis mot slutet öppnas plötsligt en dörr mot science fiction, och filmen landar i något mörkt och gäckande.
Bonus: i stället för att musiklägga tidstypisk 1980-talsmuzak letade Bujalski upp den bortglömda singer-songwritern Collie Ryan, som släppte tre skivor 1973 och sedan försvann från radarn. Delvis tack vare filmen har Ryan fått en nystart på karriären: lyssna på hennes fullkomligt magiska It's Gonna Rain här.
Computer Chess finns på Netflix.