1. Skavlan (SVT1 kl 21)
Ibland blir man belönad för – eller trots – att man orkar kolla på Sveriges norskaste talkshow. Förra veckan inträffade ett sådant där förunderligt tv-ögonblick som sopar mattan med dikten. Det vill säga, om en dramaserie skulle gestalta en talkshow så skulle ingen komma på följande replikväxling.
Dansbandssångare, pekande på sin cylinderhatt: »Nej, det här är inte tvättbjörnspenis. Det är steampunk.«
Skavlan: »Det är nåt annat, det.«
Åh, jag ville gräva ut ögonblicket ur tv-rutan och hålla det med kupade händer och klappa det, och få det att säga replikerna igen och igen.
Samtidigt är denna korta sekvens faktiskt ett väldigt talande exempel på varför jag tycker Fredrik Skavlan är en rätt kass pratprogramvärd.
Hur jag vill ha min talkshow-stjärna? En chatty man som Carr, en komiker som Conan, en popkulturnörd som Chris Hardwick, en branschkollega som Jim Rash.
Jag älskar talkshows där programledaren är någon man skulle vilja äta middag med. Som även berättar om sig själv, skämtar, är lite självspäkande, driver med mig också såklart, och plötsligt kan börja prata obskyra tv-spel, fransk filosofi eller, för all del, steampunkhattar. Eller lyssnar intresserat och flikar in kul stickspår när jag går i gång på något hen aldrig hört talas om – kanske inte steampunk, för det har alla utom Skavlan hört talas om, men… säg, rörande skånska dansbandskungar som är Mats Olsson-kopior och bär steampunkhattar.
Jag älskar alltså Conan O’Brien, Jonathan Ross, Alan Carr och Jimmy Fallon.
Men Robin Paulsson, Michael Parkinson och Fredrik Skavlan, not so much.
Skavlan är väl just en Parkinson-kopia. En lyssnare, gudbevars. Men en sann lyssnare – en sån man skulle vilja ha på middag, eller som man själv vill vara som middagsgäst – som får höra någon peka på sin knepiga hatt och säga »steampunk«, svarar ju inte »det är nåt annat, det« och byter samtalsämne.
En sann lyssnare, eller en skarp talkshow-programledare, säger antingen »va, vaddå, vad är det, var köpte du den, varför har du den, tycker du Howl’s Moving Castle är steampunk, såg du Lost-avsnitten som var steampunk..?« eller, om nu steampunk är något helt obekant: »Steampunk, vad är det? Du är en ångmaskinspunkare? Är hatten för att få plats med mohikanen?«
Skavlan är liksom Tabula Rasa i en Eames-stol.
Ja, de där Eames-stolarna, förresten, är ett annat bra exempel. Lobby Chair är ju ingen av Ray och Charles Eames ikon-modeller utan en stolmodell bara proffs och designnördar känner till. Skavlan är uppenbarligen en formfreak, som ratade SVT:s studiostolar och köpte med sig egna för 300 000 kronor.
Men han har aldrig haft en designer som gäst, vad jag sett; aldrig nämnt något som har med design att göra.
Sån vill jag inte ha min talkshow-stjärna. Hen ska vara en chatty man som Carr, en komiker som Conan, en popkulturnörd som Chris Hardwick, en branschkollega som Jim Rash. (Fan att jag bara kommer upp med manliga talkshowvärdar när jag inleder meningen med »hen«…)
Ändå uppskattar jag Skavlan, dessutom långt mer än jag gillade Parkinson; föredrar gruppsamtalen framför »Parkys« grepp med sologäster. Det är nog där Skavlans kvalitet ligger, i redaktörskapet, i de speciella gästkonstellationerna som trampar över gränsen för det pirrigt skavande.
Och just ur den synpunkten kan kvällens show bli något alldeles extra. Kanske det bästa Skavlan någonsin. Jag menar, Malcolm Gladwell ihop med David Hasselhoff? Ihop med Kristi fucking Brud?!? Därtill med Nikolaj Lie Kaas (Sofie Gråbøls nygamla kärlek i saliga Forbrydelsen).
Jag är redan nervös.
2. Varför inte? – arkitekterna som tänker nytt (SVT2 kl 20)
Spännande och inspirerande K Special-dokumentär om New York-arkitektkontoret Diller Scofidio + Renfro, mest kända för High Line-projektet – att göra om det gamla bro-burna godstågspåret till en grön oas med exotiska perennodlingar.
3. Wild kids (Barnkanalen kl 19)
Vi gillar Wild Kids i min familj. Elvaåringen hos oss har följt det i flera år och det har blivit som att kolla OS. En självklarhet. Tidigt väljer vi sida, Björnarna eller Lejonen; vi lär känna deltagarna som vi jublar eller deppar med; och även om vi också deppade när alltid passionerade Ola Lindholm tvingades kliva av programledarskapet så har vi konstaterat att Rickard Olsson är perfekt i rollen – lekfull, närvarande, mysig. Däremot hoppade vi alla högt i soffan förra veckan över Björnarnas färgskrikiga sponsringskor. Whatwasthatallabout, SVT?