2014 har varit ett bra år för film som skrämmer. Ett genrevidgande år. För vad är egentligen skräckfilm? Hör en film som Cheap Thrills egentligen hemma här? Eller Big Bad Wolves, som många säkert ser som så mycket mer än »bara en skräckfilm«. Snick snack, jag har gjort det enkelt för mig och hyllat femton filmer som chockat mig under året som varit, även om säkert ett fåtal haft premiär redan 2013. Jag har säkert missat en hel del (Jaaa, Babadook och Starry Eyes), så tipsa gärna i kommentarsfältet.
1. Big Bad Wolves (Ahron Keshale, Navot Papushado)
Ahron Keshales och Navot Papushados andra film, efter Rabies, är en betydligt mer seriös sådan. Fadern till en mördad flicka bestämmer sig för att ta lagen i egna händer och tvinga fram en bekännelse genom tortyr. Men är mannen egentligen skyldig? Rabies marknadsfördes som »den första skräckfilmen från Israel«, något vanskligt då den omgående blev till ett gigantiskt rorschachtest genererandes både politiska som religiösa resultat. I Big Bad Wolves krävs ingen överanalys, här ligger Israel/Palestina-konflikten som en stärkande fond. Vilket gör filmen till så mycket mer än bara en skräckfilm. Dessutom innehåller den vissa komiska element som är så svarta att de på sätt och vis gör filmen läskigare än dess rysliga motsvarigheter.
2. Cheap Thrills (E.L. Katz)
En höjdare om att må dåligt, så dåligt att du är redo att göra allt – och då menar jag verkligen allt – för att komma ur den situation du befinner dig i. Det är vad Cheap Thrills handlar om. I samband med dvd-släppet för ett tag sen skrev jag så här: »mörkt, cyniskt, fartfyllt och mycket, mycket roligt. Som i en scen där man äter upp en hund. Fast det kanske var ett dåligt exempel…« Det finns flera dåliga exempel att dra till med för att locka tittare. Nästan hela filmen faktiskt. För er som inte har en aning om vad det handlar om så är Cheap Thrills en djupdykning ner i människans allra mörkaste. Vad man är beredd att göra för pengar, när man inte har några. Ska vi slå vad?
3. Under the Skin (Jonathan Glazer)
Aldrig har väl ensamhet skildrats så väl och hopplöst som i Jonathan Glazers tredje långfilm Under the Skin. En närstudie av människan genom Scarlett Johanssons rymdvarelses ögon. Kallt och metodiskt blir resultatet då hennes kufiska alien avverkar Glasgows utkanter, på jakt efter ensamma män. Ett slags lek med Johanssons reella jag och den utomjording hon spelar. Men även en parallell till djurriket – människan inkluderad – och dess survival of the fittest-mentalitet. Ett slags Svarta änkan möter nidbilden av hur en man från och till påstås vara – och säkert också är, från och till. Värt att tillägga är att en stor del av filmen är gjord med dolda kameror. Männen som Johansson pratar med i sin van är alltså inte medvetna om att de filmas med åtta fasta kameror.
4. The Strange Color of Your Body's Tears (Hélène Cattet, Bruno Forzani)
Det intressanta med Hélène Cattet och Bruno Forzanis uppföljare till den estetiskt tilltalande Amer är inte dess fulländade utförande utan hur de tänkt sig att följa upp det här mästerverket. Vad kommer härnäst? Förhoppningsvis tar de åt sig av lovorden på rätt sätt och får inte prestationsångest. Om inte, så är det fullt förståeligt. Film blir inte snyggare, bättre än så här. Stil före substans kanske, en paradox förvisso då det är just det som förhöjer The Strange Color of Your Body's Tears till något utöver det vanliga. En psyko-sexuell headtrip, som inledningsvis ger intrycket av att vara en vanlig deckare där en man söker sin försvunna fru, men som snart går härligt överstyr och tappar sin tråd någonstans i den labyrintiska handlingen. Tydligt giallo-influerad, är det här så nära en magisk förbannelse för ögat du kan komma. Och det är underbart.
5. Tusk (Kevin Smith)
Sagan om mannen som blir en valross är och förblir en av årets bästa/värsta upplevelser. Är den rolig? Är den hemsk? Både och, men den är också någonting däremellan. Något oidentifierbart. Något som får dig att vilja ta ett långt bad efteråt och sedan duscha bort dina minnen med högtryckstvätt. Det mest oroväckande är kanske tanken att Kevin Smith går i gång på just detta. Se på egen risk!
6. Horns (Alexandre Aja)
När Joe Hills bok Horns skulle filmatiseras av Alexandre Aja med Daniel Radcliffe i huvudrullen var det många som kände av en viss oro. Personligen kände jag ingenting. Jag hade inte läst boken, knappt sett en Harry Potter-film och sedan länge gett upp tankarna på en comeback för Alexandre Aja. Så fel jag hade. Ibland är inga förväntningar de bästa förutsättningarna. Den krystade historien om en man som vaknar upp efter en hård natt med horn som växer ur pannan och en mördad flickvän, vars död han får skulden för, är både originell, fängslande och pampig.
7. V/H/S Viral (Antologi)
Den senaste installationen i V/H/S-sagan har sågats oförtjänt hårt. Mycket för att den är så ojämn. Och allt är inte bra här. Gregg Bishops segment, trollkarlsfilmen Dante the Great lever inte upp till vare sig sin subgenre eller titel, utan blir mest tramsig och tröttsam. Då är Nacho Vigalondos Parallel monsters, om parallella tidsresor och monstersex, betydligt roligare. Men det är först när Justin Benson och Aaron Moorhead (Resolution, Spring) får röja loss som V/H/S Viral erkänns klassikerstämpel. Bonestorm är vad som kommer få mig att klistra fast GoPros både på skateboarden och i pannan när våren väl kommer. Kanske till och med smasha ett par brevlådor och bli full på folköl. Lagom anarkistiskt. Bonestorm är som en spruta med adrenalin rakt in i ditt hjärta. Pulp Fiction-stil. Zombies, Voodoo och skateboarding. Storyn tänker du? Finns ingen.
8. The Sacrament (Ti West)
Brännmärkt som en Vice-film, regisserad av Ti West, producerad av Eli Roth och Joe Swanberg som kameraman med världens fulaste pannband. Ett givet köp! Det hela börjar precis som vilken found footage/mockumentär-film som helst. Två journalister bestämmer sig för att dokumentera deras väns sökande efter sin syster som gått med i en sekt liknande Jim Jones Folkets tempel. Väl där (någonstans i någon djungel) handlar det först och främst om att få sektmedlemmarna att tala, samt få till en intervju med The Father. Ti West gör det han gör bäst och även om han lyckats bättre tidigare - House of the Devil till exempel – så är det här krypande realistisk skräck som snyggt propagerar individuellt tänkande. En liten kul detalj är att The Knife spelas under förtexterna. Vilken ära, för dem!
9. Wolf Creek 2 (Greg McLean)
Om du som jag gillade Greg McLeans smått klassiska Wolf Creek från 2005, men tyckte att den var lite tråkig emellanåt, kommer du uppskatta uppföljaren och dess sanslösa mix av skräck, humor och action. John Jarratt är återigen tillbaka som Mick Taylor och precis som förra gången handlar det om blåögda backpackers som får lära känna Australiens riktiga down under: Micks källare. Visst finns här en underliggande politisk tråd som för upp ämnen som turismindustrins avigsidor till ytan, men det är inte därför man ser Wolf Creek 2… Man ser den för det undersköna landskapets skull, för dess kontrastrika ondska och de sköna parodiska referenserna till Crocodile Dundee och Motorsågsmassakern 2. Och för Mick »This is a knife« Taylor.
10. Among the Living (Julien Maury, Alexandre Bustillo)
Ett slags barnförbjuden The Goonies där tre ungdomar följer efter en mördarclown till ett nedlagt nöjesfält och får gå före i kön till spökhuset. Bustillo och Maury återvänder efter två fantastiskt atmosfäriska filmer (Inside, Livid) för att fullfölja terrorn med kanske deras mest lättillgängliga och fartfyllda film hittills. Självklart gör Beatrice Dalle ett gästinhopp och självklart har man inte tappat sin fascination för grymma effekter och gravida magar...
11. The Canal (Ivan Kavanagh)
Oj, oj, oj, du som ännu inte sett The Canal har verkligen något att se fram emot. På pappret inte mer än en tråkig spökfilm, i verkligheten något av det otäckaste jag någonsin sett. Lite som en James Wan-film utan varken humor eller trimmad finess. The Canal är råbarkad arbetarskräck som vägrar vara mysig. Filmarkivisten David misstänker att hans fru är otrogen. När hon plötsligt försvinner blir han en av de huvudmisstänkta, samtidigt som deras hus bär på en mörk hemlighet och en märklig gestalt envisas med att uppenbara sig hela tiden. Bortglömd, förbisedd och underskattad. The Canal passar alldeles utmärkt till tolvslaget.
12. Blue Ruin (Jeremy Saulnier)
Hämnd är en rätt som serveras bäst av amatörer. Se den, eller se om den och ägna sedan stora delar av året till att fundera över den. Hyllade här på TVdags.
13. Spring (Justin Benson, Aaron Moorhead)
Justin Benson och Aaron Moorhead har bara varit filmiskt aktiva i ca fem år men redan gjort tre av mina favoritfilmer: Resolution, Bonestorm (V/H/S Viral) och nu Spring. En erotisk monsterfantasi som mot alla odds – pojke flyr från polisen till Italien, träffar flicka, turistflanerar, dricker vin och hånglar till vågornas brus – lyckas förföra. Otroligt vacker, snygg och mystisk. Trots alla semesterklichéer, eller kanske tack var dem, är Spring en av dessa filmer som du skulle vilja befinna dig i. Uppleva ungdomlig kärlek och röra vid det förbjudna köttet. Kläm in lite blöckfiskporr också så har du en av årets märkligaste kombinationer. 2015 är året då Justin Benson och Aaron Moorhead kommer sluta göra indie och bli anställda av Hollywood på heltid.
14. Alleluia (Fabrice du Welz)
Fabrice du Welz har aldrig gjort filmer för folket, han gör inte filmer för att underhålla, han bjuder in till ett inferno av färger, känslor, ljud och låter dig uppleva något utöver det vanliga. Antingen blir det bisarrt och makabert – som i The Ordeal – eller vemodigt och hjärtskärande – som i »tsunamifilmen« Vinyan. Du kanske inte gillar dem, men du bär dem med dig för alltid. Efter ett långt uppehåll gjorde Fabrice du Welz comeback 2014 med en noir-aktig snutfilm (Colt 45) och en mörkervåldsam, romantik baserad på verkliga händelser. Alleluia. Den ska du se.
15. Septic Man (Jesse Thomas Cook)
Det känns som att det är min förbannade skyldighet att ha med den här bortglömda pärlan på min lista. Kanske är det för att den utspelar sig i en kloak, eller för att den påminner för mycket om The Toxic Avenger, eller den – till synes – barnsliga storyn. Jag vet inte vad det är, men just allt det som fick mig att vilja se Septic Man, verkar vara det som sänker den. Synd. Historien om mannen som fastnar i en kloak och sakta men säkert förvandlas till en levande infektion, är fantastisk. Tung, mörk och groteskt rolig. Lite som Sam Raimis Darkman, fast i en kloak fylld med exkrement, råttor och döda kroppar. Inte för äckelmagade dock.
Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.