Å ena sidan är »lagom« det enda ordet som sammanfattar säsongsavslutningen – men efter en säsong i turboläge så kändes det väldigt likt en tvärnit. Jag väljer ändå att i stället se avsnittet som en hyllning till Carries pappa i serien, James Rebhorn, som gick bort i mars i år. De höll till och med en begravning för »honom«, eller ja, för pappan. Fint! Det blir som bekant en säsong till. Kan det vara därför det inte hände så mycket? Nu till det som faktiskt hände!
Saul har bestämt sig: Han ska vara med nästa säsong. (Och vi äääälskar det!)
Lockhart kommer lagom till gravölen – med lasagne i tassarna. En blinkning till Garfield?
»Skååål! Rätt härlig kväll, ändå?«
»Vad är det där?«, undrar Saul. Men visst fan förstår han vad det är…?!
Så kom den – kyssen! Jag måste erkänna att det enda jag kunde tänka var: FAN, nu dör Quinn.
Det mest rörande ögonblicket? Carrie säger att hon trodde att mamman drog för att ingen kan leva ihop med någon som är bipolär. Stackars Carrie, vilken vidrig känsla hon har burit på.
Hmm, vad menar du med »tänja lite på moralen«?
Quinn väntade inte ens ett dygn på att Carrie skulle höra av sig igen? Hur extremdåligt tålamod kan man ha? Nu får du fan-i-mig hålla dig vid liv och komma tillbaka i säsong 5.