TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.
När Life of Pi gick upp på bio för ganska exakt två år sedan var meningarna delade. Många smälte inför för Ang Lees filmatisering av Yann Martels Bookerprisvinnande romanförlaga från 2001 medan andra menade att filmen snarare hade djupet av en vattenpöl och inte den ocean som handlingen till stora delar guppar fram på.
Och visst går det att se hur kritiker kan ha låtit sig förföras väl lätt för den visuella explosion som Life of Pi bjuder på. Boken ansågs länge mer eller mindre ofilmbar – förproduktioner startades och lades ner, regissörer knöts till filmen och drog sig ur, manusförfattare kom och gick – vid olika tillfällen har såväl M Night Shyamalan, Alfonso Cuarón som Jean-Pierre Jeunet mönstrat på och av innan Ang Lee slutligen klev ombord. Inte heller för honom blev seglatsen särskilt enkel – från att han presenterades som regissör fram till att filmen gick upp på bio hann det gå nästan fyra år.
Life of Pi är hemelektronikbutikernas våta dröm, som gjord för att vevas som demofilm på ändlösa väggar av tv-skärmar med kontrasten uppskruvad till max.
Men som sagt – en bildmässig explosion blev resultatet, är du sugen på en riktigt färgsprakande och stundtals överdådigt kitschig karamell under julhelgerna är Life of Pi din film (eller ja, belöna dina ögon med att se åtminstone två – tidigare kalenderluckan Trollkarlen från Oz är utifrån sina drygt 70 år äldre förutsättningar lika imponerande). Life of Pi är hemelektronikbutikernas våta dröm, som gjord för att vevas som demofilm på ändlösa väggar av tv-skärmar med kontrasten uppskruvad till max.
Yann Martels bok var en av 00-talets mest sålda romaner och historien torde för många vara bekant: Efter ett skeppsbrott i Stilla havet finner sig den sextonårige indiske pojken Pi i den minst sagt ovanliga situationen att han tvingas dela livbåt med en zebra, en orangutang, en hyena och en bengalisk tiger som går under det än mer ovanliga namnet Richard Parker. Darwins lag följer, och snart återstår bara Pi, tigern och 227 dagars kamp om överlevnad på öppet hav, ett udda kammarspel där debutanten Suraj Sharma (som vi under hösten sett som Ayyan i Homeland) under inspelningarna på ett imponerande sätt agerade solo mot en green screen stora delar av filmen (Richard Parker är helt datorgenererad).
Kritiken mot filmatiseringen handlade till stora delar om att Ang Lee tonat ner vikten av romanens avslutande del – den där den osannolika tigerhistoriens verklighetsgrund sätts under lupp och en alternativ teori kring vad som hände på den där livbåten presenteras – i syftet att lägga allt krut på den bildmässigt mer spektakulära berättelsen om Pi och Richard Parker.
Visst, filmen är tveklöst mer benägen att visa vilken fot den vill stå på jämfört med romanen. Men samtidigt är det inte svårt att förstå varför Ang Lee valde att göra så när man ser resultatet. Life of Pi är en av de filmer som bäst lyckats utnyttja den moderna CGI-teknikens möjligheter, och att då alltför tydligt rycka undan mattan för publiken genom att ifrågasätta historien som de just fått berättad för sig – nja, klart att det bar emot.
Mycket av den ilska och frustration som länge pyrt inom specialeffektsindustrin, till följd av prispress och konkurrens från låglöneländer, kom att riktas mot Ang Lee.
Det som i backspegeln är tråkigt med Life of Pi är tyvärr också kopplat till dess kärna som film – det vill säga de spektakulära specialeffekterna.
Elva dagar före Oscarsgalan 2013, vid vilken filmen plockade hem statyetterna för bästa regi, bästa foto, bästa specialeffekter och bästa originalmusik, försattes specialeffektbolaget bakom, Rhythm & Hues Studios, i konkurs. De ekonomiska problemen för företaget hade inte enbart koppling till den enorma arbetsinsats de lagt ner på Ang Lees film, men då regissören i en intervju en tid tidigare uttryckt missnöje med att CGI-effekter kostar så mycket pengar, kom mycket av den ilska och frustration som länge pyrt inom den amerikanska specialeffektsindustrin till följd av prispress och konkurrens från låglöneländer att riktas mot Ang Lee specifikt. Att Ang Lee därtill utelämnade Rhythm & Hues i sitt tacktal på galan samtidigt som han räknade upp en lång rad andra som arbetat med filmen gjorde inte direkt hans popularitet i specialeffektskretsar större.
Det är så klart en klen tröst för de hundratals anställda som förlorade sina jobb, men jösses vilken snygg final de fick till.