TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.
Familjeserier är en knepig genre. Den är tänkt att locka både småkids, ungdomar och deras föräldrar. Att hitta rätt nivå är nästan omöjligt. Något som förklarar att de flesta amerikanska familjeserier är urvattnade, moralistiska och überkristna. Alla minns väl Lilla huset på prärien där familjen Ingalls delade ut pekpinnar i vildmarken. Alla minns väl också Sjunde himlen som kunde ha storys om missbruk där mellansystern Lucy blir beroende av att prata i telefon, brodern Simon av kaffe och lillasyster Ruthie av tuggummi. Det var på den nivån bekymren låg i den inskränkta lilla värld som serien var. Jag själv tycker mest att det är roligt att Sjunde himlen också är namnet på en erotisk tv-serie från 1990-talet med La Camilla Henemark som programledare.
The Fosters visar karaktärer som går mot normen, men låter dem vara komplexa nog att vara »vanliga« utan att för den sakens skull bortse från hur de känner av att vara utanför normen.
Poängen är att den här typen av moralkake-tv sedan begynnelsen har varit förbannat tråkig och normativ. Fram tills nu. För nu har vi The Fosters. Precis som Sjunde himlen handlar den om en familj med fem barn och två vuxna, men med den stora skillnaden att The Fosters har ett lesbiskt par, Stef och Lena, med adoptiv- och fosterbarn i centrum. The Fosters är dessutom den tveklöst bästa familjeserien jag sett. Inte bara för att den visar en modern familjekonstellation som utmanar normen utan för hur den på ett så nyanserat och berörande sätt hanterar komplexa frågor rörande kön, sexualitet, etnicitet och familj.
Jag har det senaste året prisat The Fosters för dess inkluderande berättarstil. Inte enbart för att den låter personer med olika sexualitet och etnisk härkomst vara en familj, utan även för att den fyller många av birollerna med karaktärer som utmanar normerna. Som Cole, som identifierar sig som transsexuell, och spelas av 17-årige transskådespelaren Tom Phelan. Hur ofta får transsexuella karaktärer överhuvudtaget vara med på tv om de inte är offer för hatbrott eller är punchlinen i ett skämt? I The Fosters ignoreras det inte att unge Cole är transsexuell och att det medför vissa saker, men rollfiguren får även vara mer än det. Det är det som är seriens styrka. Den visar karaktärer som går mot normen, men låter dem vara komplexa nog att vara »vanliga« utan att för den sakens skull bortse från hur de känner av att vara utanför normen.
I grunden berättar The Fosters familjära berättelser, om kärleksstrul, om att växa upp och att navigera sig fram i livet, men den gör det på ett så eftertänksamt, respektfullt och inkluderande sätt att jag innerligt hoppas att alla kids och deras föräldrar kollar på den. För kanske får det dem att känna igen sig i karaktärer som de inte trodde att de skulle ha något gemensamt med. Kanske får den dem att vidga sin tankar och hjärtan, om de inte redan var det.