Det är fanimej skönt att Anarchy Afterword är slut! Eftersnacksshowen på FX som i sig såklart varit ett måste att följa efter varje avsnitt under denna finalsäsong, men mitt tålamod med Kurt Sutters långsamma tes-utläggningar har verkligen varit på upphällningen sista veckorna; hans eviga »eh« efter varje halvmening, hans till slut ofrivilligt komiska standardfras »…how did this inform your interpretation in terms of…«, hela denna sakrala stämning av once-in-a-lifetime-tv-gig-kärlek och Sutters ständiga understrykande av att hela casten varit nån sorts outcasts, dysfunktionella typer hela bunten…
Kudos till Jimmy Smits som är den ende som vägrat bjussa på sig själv, visserligen mer för att han verkar vara en rätt asocial och icke-verbal människa i sådana här sammanhang där ställföreträdande känslor och rollpsykologi ska stötas och blötas.
Kurt Sutter skrev Sons of Anarchy med samma form av förtätning och folklorism som i Shakespeares dramer; även personteckningar och psykologi var starkt Shakespeare-inspirerade.
Men en sak jag verkligen gillade med finalens slutsnack (och, förstås, finalen i sig) var att Sutter pratade mer Shakespeare och Hamlet än någonsin tidigare, och inte minst fortsatte vara konsekvent hemlighetsfull om den hemlösa kvinnan – denna metafysiska drömgestalt som uppenbarat sig i ett antal kritiska situationer genom hela serien (till och med i Irland), och som väl kan sägas föreställa Döden i fysisk gestalt, och som jag tror är mamman till den lilla flicka som enligt SoA-förhistorien ska ha dött när Jax far i kraschade in i bergsväggen (minns inte om jag bara läst det nånstans, eller om man fått faktiska ledtrådar i serien, men jag gillar idén).
Kort sagt: Sons of Anarchy var ett stycke mytisk maratonteater, inte socialrealism. Många gånger under seriens gång när jag hyllat serien har folk invänt med de mest befängda påpekanden om »orealistiska« detaljer, som om dessa skulle ha varit utanför seriens premiss, när det tvärtom alltid förhållit sig så att Kurt Sutter skrivit med samma form av förtätning och folklorism som i Shakespeares dramer; även personteckningar och psykologi var starkt Shakespeare-inspirerade i hur hart när varenda rollgestalt förs framåt i skådespelet som ett slags flipperkulor som studsar mellan ödesbestämdhet och miljöpåverkan.
Kurt Sutter var en av huvudmanusförfattarna under Shawn Ryan på The Shield och det var förstås häftigt hur »Strike Team« återkom i Sons of Anarchy, varav Walton Goggins transperson denna säsong hade en fantastisk utveckling mot kärlekscenerna med Kim Coates Tig, och sedan avlöstes av Michael Chiklis sena inträde som långtradarchaffis i en av (måste man väl ändå säga) tv-historiens mest betydelsefulla passiva roller…
Nåväl, jag tyckte detta var en strålande och ytterst konsekvent finalslutpunkt för en strålande och ytterst konsekvent dramaserie – där som sagt termen »drama« har mer teaterhistorisk tyngd än det mesta vi sett under 2000-talet.
KJELLS TOPP-10
- Sons of Anarchy (FX)
- Anarchy Afterword (FX)
- Blå ögon (SVT)
- Torpederna (TV4)
- Homeland (Showtime/SVT)
- Babylon (Channel 4)
- The Comeback (HBO Nordic/C More)
- Toast of London (Channel 4)
- Puppy Love (BBC)
- The Affair (Showtime/HBO Nordic)
Blomdahls topp-5
- Sons of Anarchy (FX)
- Kingdom (DirecTV)
- Homeland (Showtime)
- The Comeback (HBO Nordic)
- Project Runway All Stars (Lifetime)
Patriks topp-10
- Pinocchio (SBS/Viki)
- The Birthday Boys (IFC)
- Agents of S.H.I.E.L.D. (ABC)
- The Amazing Race (CBS)
- The King's Face (KBS)
- Blå ögon (SVT)
- An Incomplete Life (tvN/Viki)
- Black-ish (ABC)
- The Legend of Korra (Nickelodeon)
- Chaika – The Coffin Princess (Tokyo MX/Crunchyroll)
Saras topp-5
- Homeland (Showtime/SVT)
- The Comeback (HBO Nordic/C More)
- Vicious: julspecial (ITV/SVT)
- The Tonight Show starring Jimmy Fallon (NBC)
- Musikhjälpen (SVT)
Jimmys topp-10
- Homeland (Showtime/SVT)
- The Fall (BBC)
- The Affair (Showtime/HBO Nordic)
- Torpederna (TV4)
- Blå Ögon (SVT)
- Kingdom (Audience Network)
- The 100 (CW)
- The Missing (BBC)
- State of Affairs (NBC)
- Ska vi göra slut? (Kanal 5)