När jag hade sett David O Russells I Heart Huckabees första gången var det som om ett expresståg kört över mig. När jag omgående sett den igen var det som om tåget backat samma väg tillbaka – fast inte lika fort, jag hann ta skydd mellan spåren. Och därefter (jag har nog sett den sju, åtta gånger sedan den kom för tio år sedan) har jag i alla fall lyckats rulla ut i nån buske bredvid och försökt hinna med att se in i så många tågfönster som möjligt när Russell-expressen skenat förbi. Men den känns fortfarande lika kvick och kraftfull – och fullskalig, eller rättare sagt larger than life, trots att den borde blivit överskådlig som en miniatyrtågbana vid det här laget.
Filmen skildrar modernitetens komplexitet – vår kamp mellan ständigt motstridiga teorier, filosofier, livshållningar, ideologier – men med det unika att den inte satiriserar och tittar snett.
Å ena sidan är I Heart Huckabees sant surrealistisk och filosofisk, ett egentligen storhetsvansinnigt försök att filmatisera mänsklighetens behov av både existentiell nihilism och gudomliga sammanhang. Russell prövar zenbuddism, tibetansk meditation och fransk dekonstruktion med största allvar, men gör det – å andra sidan – i form av en screwball-fars i furiöst tempo, där Mark Wahlberg, Naomi Watts och Jude Law gör sina kanske mest överraskande och rörande rolltolkningar någonsin, och Dustin Hoffman sin mest engagerade insats på åratal – och då har jag ändå inte nämnt en deadpan-vidunderlig Isabelle Huppert eller Dustins varmt screwballiga Tracy/Hepburn-förhållande med en lika lysande Lily Tomlin.
På tal om Tracy/Hepburn – det jag fastnar mest för när jag ser om filmen i dag är faktiskt hur Jude Law känns som en lömsk, sprallig Cary Grant! Jag brukar säga att »Jude Law peakade i I Heart Huckabees« och med åren har jag kommit att mena det också.
Storyn, om hur »existentiella detektiver« löser upp en intrikat maktkamp mellan en eko-aktivist, en varuhuskedjekapitalist och en oljeindustrihatande brandman (som cyklar till bränderna) är mer Charlie Kaufman än något Kaufman själv fullföljde under sin ungefär samtidiga storhetstid; ihärdig i sitt livsåskådningskall, rörande emotionell, sjukt skämtsam.
Det är ingen helgjuten film men jag vill nog fortfarande påstå att I Heart Huckabees är ett av de mest filantropiska komediförsöken sedan sentida Jacques Tati (och kanske Woody Allens Hannah och hennes systrar) att skildra modernitetens komplexitet: ni vet, allas vår omöjliga inre kamp mellan ständigt motstridiga intressen och åskådningsmodeller, som trots anspänningen aldrig imploderar utan bara fortsätter (och kanske pyser ut i form av förytligande livsstilar); kampen mellan teorier, filosofier, livshållningar, ideologier. Det unika är alltså att den inte satiriserar och tittar snett.
I Heart Huckabees är den senblommande frukten av att David O Russell hade USA:s mest kände buddhist, Robert Thurman, som religionslärare på college. Och den är för new age-postmodernismen vad Kevin Smiths Dogma var för Hollywood-katolicismen några år tidigare, det vill säga ett trendigt vasst ifrågasättande som ändå vågar hysa religiös respekt för sina ämnen. Men där Dogma (som jag gillade skarpt ända fram tills Alanis Morrissette uppenbarade sig som Gud) var lite för otympligt pratig är I Heart Huckabees mer filmiskt homogen, en i sanning sinnlig upplevelse.
Musiken växer med filmen och blommar i tredje akten ut i en svindlande Brian Wilsonsk symfoni lika majestätiskt effektiv som Becks cover av Korgis Everybody's Gotta Learn Sometime i Eternal Sunshine of the Spotless Mind.
Det finns också ett fantastiskt 1960-tal i alltihop, även om det är en film från 1972 jag kommer att tänka på: Peter Bogdanovichs trippiga, pladdriga och actionspäckade neo-screwball What's Up, Doc. Som blev så rätt inte minst för att den tycktes komma flera år försent. Härligheten bestod i att den både drev med trender och hade mossa på sig. Den hade liksom en helt egen formel för hur screwball och slapstick kunde återanvändas – inte genom modernisering utan genom att genomföra den »på riktigt«.
Samma sak med I Heart Huckabees. Detta är ingen läcker screwball-replika av bröderna Coen-snitt utan snarare Preston Sturges kryoniserad och upptinad till 2000-talet. På Sturges-manér fyller Russell filmen över alla breddar med inte bara snabba, smarta skämt och slängig slapstick, utan med ett överflöd av karaktärer, sentiment och feelgood-humanism.
Och jag älskar att den – precis som What's Up, Doc – slirar så på gränsen till fiasko. Jag minns att jag, inte bara innan jag såg filmen utan även en bit in i första tittningen, fick för mig att I Heart Huckabees skulle vara en överstyrd parodi på Short Cuts och Magnolia – i synnerhet den senare, eftersom den lättigenkänlige Jon Brion hade komponerat soundtracket. Filmen har också samma känsloläge som Magnolia, men mot en fond av slapstick blir det högstämda parodiskt, och Brions musik ledde mig inledningsvis fel.
Personligen hade jag svårt för just musiken i Magnolia, även om det snarare var Aimee Manns låtar jag ogillade. Hade svårt att förlika mig med tanken att alla skulle vara såna Aimee Mann-fans att de hela tiden hade henne snurrande på sina stereos. För mig bröts magin av Manns närvaro i Magnolia, men Jon Brions närvaro i Huckabees är något helt annat. Jag tyckte hans djupcoola Eternal Sunshine of the Spotless Mind-soundrack samma år var starkt men här finns en större dynamik adderad. Musiken växer med filmen för att i tredje akten blomma ut i en lång, svindlande snygg Brian Wilsonsk symfoni. Först en orkestrering bara på orgel, sedan ett långt pianosolostycke och slutligen en Bacharach-majestätisk evighetsslinga – lika majestätiskt effektiv som Becks cover av Korgis Everybody's Gotta Learn Sometime i Spotless Mind – som kulminerar bakom bilder av hur Jason Schwartzman och Isabelle Huppert blir ett med naturen (genom att kleta gyttja på varandra och ha sex över en liggande trädstam).
Någon parodi är det alltså inte, tvärtom visar sig det religiösa allvaret bestå i gravallvarlig civilisationskritik, vilken i sig känns mer Jon Stewart än Michael Moore (under förutsättning att ni kan föreställa er Jon Stewart som en Hollywood-hellenistisk zenmystiker). Flinet är härligt och ärligt, inte snett och elakt.
Det bärande ekologiska temat får mig också att associera till Hasse & Tages märkligaste film Äppelkriget (sorgligt nog är sedan länge utgången på dvd och sällsynt på tv).
Ett skäl till att det är så svårt att genast inse Russells uppriktiga uppsåt med filmen – att den inte bara är ett galet verk av ännu en freakig skateboard-skadad trendfilmare – är att de allra flesta av oss slutar filosofera existentialistiskt efter gymnasiet. Hela filmens hjärta och budskap är att folk oftare borde diskutera existensen med varandra.