TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.
The Matrix, Lost, Star Wars, Wild at Heart... Listan på filmer och tv-serier som inspirerats av Trollkarlen från Oz kan göras lång, och sägningar som »We're not in Kansas anymore« är en självklar del av det västerländska popkulturarvet. (Precis som Oz-referenser är den late manusförfattarens sätt att droppa lite Hollywood-klass i sitt risiga manus).
Greppet att låta filmen övergå från svartvitt till gloriös technicolor när Dorothy öppnar dörren till Oz är fortfarande ruggigt effektivt, och färgskalan är rena knarket.
I år firar den 75, och är en perfekt film att spara till julhelgen: den är sentimental, hjärtevärmande, praktfull och precis lagom surrealistisk för att passa till den dästa, glöggfryntliga julstämningen.
Jag såg den först häromåret och det var en härlig tripp att äntligen få beta av denna kulturella hörnsten, sönderälskad av miljarder amerikaner: inför jubiléet släpptes bland annat en triviasmäckad coffe table-bok och en piffad 3D-version av filmen på ett gäng IMAX-biografer i USA, insålda med en härligt fläskig trailer:
Judy Garland är förstås perfekt i rollen, med en självklar pondus värdig en Elle Fanning (om det nu inte är helt historielöst att jämföra åt fel håll) och det där märkliga barnskådisutseendet med en mix av barnkropp och vuxenhuvud. Hon sjunger förstås otroligt fint, även om Fläskkvartettens och Freddie Wadlings version av Over the Rainbow (inklusive, ska vi säga, lite mer »bagage«) möjligen är snäppet starkare.
Greppet att låta filmen övergå från svartvitt (eller snarare sepiatonat) till gloriös technicolor när Dorothy öppnar dörren till Oz är fortfarande ruggigt effektivt, och färgskalan är rena knarket. Rött är det knallrödaste rött du någonsin sett, möjligen med undantag för rosenrabatten i bakgrunden i nån Douglas Sirk-melodram.
Och sen: kulisser kulisser kulisser! I dessa tider är det såklart mysigt med en film som lutar sig mot optiska effekter och back projection istället för det green screen-helvete folk som George Lucas lärt oss hata. Men effektmässigt känns Trollkarlen från Oz inte särskilt förmodern utan snarare sprungen ur teatern, med gigantiska kulissbyggen och en Wicked Witch of the West som gör sorti genom en rökpuff och åker ner genom en lucka i scengolvet. Det är fint.
De läskiga och bisarra aspekterna hos Trollkarlen från Oz är förstås omvittnade: ett envist rykte från VHS-tiden gick om att man kunde se att en munchkin-skådis hängde sig i bakgrunden inför rullande kamera pga olycklig kärlek... vilket »tyvärr« visade sig vara fel. Munchkins, alltså det kortväxta gladlynta folket med färggranna dräkter i Munchkin-land, är en fascinerande man tager vad man haver-blandning av dvärgar och hårt sminkade barn, och de där flygaporna – spelade av barn med apmasker och vingar? – ser otäcka ut... inte direkt realistiska, men ändå verkliga på något sjukt sätt. Mycket läskiga än häxan!
Trollkarlen från Oz är strålande, hantverksskickligt spektakel med samma öververkliga, överpeppade lyster som mästerliga Singin' in the Rain. Dock med en lätt tveksam »Borta bra men hemma alltid bäst!«-slutkläm som hamras in med viss övertydlighet.
Det enda jag blev besviken på är finalen. Dorothy vaknar och – spoiler alert! – alltihop, hela den långa LSD-trippen, var såklart en feberdröm, men kunde vi inte fått det klassiska »Eller var det...?«-twisten på slutet? Kunde inte Dorothy fått hitta lite halm innanför kragen på Ray Bolger och bara: »Fågelskrämman… eller?« Cue läskig musik och The End.
Men man kan ju inte få allt. Att bara sitta Aladdin-stinn och glöggmysig i soffan och hänföras av färgerna och kulissbyggena räcker väldigt långt.