De två första avsnitten av Gift vid första ögonkastet handlade om singlarna, ihopparandet av dem och bröllopet. Avsnitt tre handlade om bröllopsresan, och nu i avsnitt fyra flyttade paren till slut ihop och vardagen och verkligheten började.
Jag skrev efter de första två avsnitten att jag inte riktigt kunde avgöra vad det var som störde mig med programmet och hur mycket av det som handlade om mina egna tankar om hur jag själv skulle känna. Nu när jag har följt med i den del av programmet som är lite mer på riktigt så vet jag väl kanske inte fortfarande, men jag tror att jag börjar komma lite närmare.
Jag avundas de deltagande att de vågar. De vågar vara öppna och de vågar erkänna att de känner saker.
Dels handlar det förstås om att jag inte är så bra med andra människor, och tanken på att plötsligt behöva dela hem och eventuellt säng med någon främling gör mig väldigt obekväm. (Jag tänkte skämta om att jag knappt gillar att göra det med någon jag älskar men han kanske blir ledsen då.) Men lika mycket handlar det om att… ja, att jag inte är så bra med andra människor. Jag vågar inte alltid tro att de gillar mig, jag tenderar att möta situationer med den färdiga inställningen att det är mig det är fel på. (Hej mobbat barn utan automatvapen.) Jag har så svårt att föreställa mig att gå in i en sån här upplevelse och kunna ge mig hän, att kunna bestämma mig för att okej, jag satsar, jag går all-in.
Det är svårt nog att öppna upp sig på det sättet för att kunna bli sårad när man gillar personen i fråga och har något slags aning om att hen känner likadant, men här ska man skutta till den punkten på en gång och bara köra. De deltagande gör det på olika sätt, och jag tror inte att något av de sätten är rätt eller fel – jag tror att det beror på att folk är olika. Även i vanliga civila dejtinglivet finns det de som kan hoppa i med båda fötterna och bara köra, och de som är väldigt försiktiga och gömmer mycket inombords och under skyddskåpor. (Jag är mer den andra sorten, ifall det var oklart.)
Även i vanliga civila dejtinglivet finns det de som kan hoppa i med båda fötterna och bara köra, och de som är väldigt försiktiga och gömmer mycket inombords och under skyddskåpor.
Flera av dem nämnde i början sin oro för vad deras tilldelade partner skulle tänka om dem. Själv skulle jag inte våga vara med i ett sånt här experiment av många skäl men kanske främst för att jag skulle vara säker på att den som stod och väntade på mig skulle bli besviken. På så många plan. Eller, jag skulle nog tänka att jag skulle bli utslagen i en tidig casting-vända för att det inte gick att hitta någon som jag kunde funka med, och om jag av något mirakel kom med för att det skulle bli bra TV eller något, så skulle jag förutsätta att de skulle bli besvikna. Typ så.
Gift vid första ögonkastet är en serie som har provocerat många av många olika skäl. Själv kan jag nästan känna lite att jag avundas de deltagande att de vågar. De vågar vara öppna och de vågar erkänna att de känner saker. En liten del av mig sitter och skriker att de är galna, och flera andra delar har mer sansade invändningar, men samtidigt finns också en liten del som önskar att vi alla var lite bättre på att våga satsa.
(Insert klämkäck avrundning om att då skulle sådana här program inte behövas.)