Homeland som bäst – det är när det verkligen gör sig påmint att detta är 24-showrunnern Howard Gordons serie. Det är då Sean Callerys pulserande 00-tals-action-electronica understryker stämningen som effektivast (ja, han skapade musiken till 24 också), det är då Lockhart blir en komposit av Bill Buchanan och Logan medan Jack Bauer ekar i både Quinn och Carrie; och det är då schackrutorna är polerat svartvita med starka hardcore-islamister och svaga förrädare bakom de egna linjerna.
Det finns inte en rollgestalt, inte en replik, inte en tråd i intrigen, som inte vibrerar av lätt åldrad men förtjusande livaktig 24-nostalgi.
Det finns inte en bit i Homeland just nu som inte hade kunnat läggas in perfekt i ett 24-pussel; inte en rollgestalt, inte en replik, inte en tråd i intrigen, som inte vibrerar av lätt åldrad men förtjusande livaktig 24-nostalgi.
För bara några veckor sedan kippade vi efter andan när Carrie fick bipolär-pillren utbytta mot LSD och jagade oss genom en hallucinatorisk scensekvens som hade varit ett omöjligt stilbrott i 24, men därutöver har det varit ideliga cliffhangers och klassiska agent- och terroristgrepp, frontade av ett briljant terrorledarporträtt i turkiske Numan Acars skarpa psykopat Haqqani.
Att säga att det känns här och nu vore att ljuga. Det känns kanske rentav mossigare än det 00-tal när 24 var som bäst och inspirerade Sleeper Cell att låta en av Al Qaida-terroristerna vara en stukad hiphopfan som letade A Tribe Called Quest-cd-skivor dagen innan terrordådet. Då ville man ta terroristdramat framåt, nu vill man ta det tillbaka. De hyfsat komplexa internationella relationerna och djupare personteckningarna till trots så är Homeland just nu en lyxkryssning, all-inclusive, för oss 24-veteraner.