Som det väl framgick av min text igår om Jerry Seinfelds självdiagnostiserade autism så uppskattar jag rika gråskalor mer än det fattigt svartvitt. Jag älskar debatter som den kring Seinfeld-autismen just för att båda sidorna har poänger, vilket i sin tur beror på att båda sidorna – som de ämnesintressenter de är – är välinformerade och kunniga. Gud, vad jag längtat efter genuina, sakliga, produktiva diskussioner om autism och NPF utan sabotage från alternativmedicinare, franskskolade postmodernist-sociologer, scientologer, antivaccinationshaverister och andra ideologiska diagnoskritiker!
Och gud, vad jag längtar efter en debatt om kriserna i vårt välfärdssamhälle – exempelvis om samhällets svek mot boende i Stockholms norrförorter – utan att skyttegravsgrävare i sociala medier på ideologisk basis brännmärker den som sin.
Bosse Lindquist låter de boende berätta storyn. Polisen är precis de bifigurer deras bristande insatser förtjänar.
Det vill säga, jag uppskattar en dokumentär som Bosse Lindquists Tensta-skildring Bränn en bil – få ett jobb, som SVT visade under Dokument inifrån-vinjetten i går kväll, så oändligt mycket mer än Uppdrag granskning-försöket i våras att granska oroligheterna i grannstadsdelen Husby.
Det finns i och för sig många ideologiska poänger att hämta ur Bränn en bil – få ett jobb, från både vänster- och högerhåll. Både Martin Aagård på Aftonbladet Kultur och Ivar Arpi på Magasinet Neo skriver uppskattande om programmet – det kanske säger något om dess unika kvalitet och värde.
Bosse Lindquist låter de boende berätta storyn. Polisen är precis de bifigurer deras bristande insatser förtjänar. Inte heller görs den kriminella machokulturen till ytterst ansvarig, den som under många år annekterat fritidsgården Blå huset och skapat bisarrt skadliga förhållanden för ungdomar som vågat sig dit. Det yttersta ansvaret visar sig – föga överraskande, men med skulden sällsynt detaljbeskriven – politikerna bära; Spånga-Tenstas stadsdelsledning som domineras av politiker från välmående villaområden och styrs av en stadsdelsdirektör som tagit det ena felbeslutet efter det andra i en serie av aningslösa sociala projekt och rentav cover-ups av våldsbrott mot både ungdomar och fritidsgårdspersonal.
En allra sista scen, med dolt påslagen kamera, visar också en stadsdelsdirektör som inte bara står handfallen inför sin egen aningslöshet utan också självgott och självsäkert tycker sig stå på det det godas sida. Som alla ideologer.