I helgen visade SVT dokumentären Sound City om inspelningsstudion med samma namn. Under första halvan berättar musiker om svinstian till studio där fenomenala plattor har spelats in, bland andra Nirvanas Nevermind. Dave Grohl gör en kulturgärning och köper Neve-mixerbordet som stått i studion under alla år och sätter upp det i sin egen studio.
Men jag kanske har missförstått Andres Lokko helt, hans text kanske är en ren hyllning?
Under andra halvan samlas musiker för att spela in låtar med (delar av) Foo Fighters via det magiska mixerbordet och trots att jag inte har brytt mig om detta band sedan 2002 så blir jag uppenbart glad när jag ser – och hör! – Sound City. Framför allt när den gamle punkräven Lee Ving står och vrålar, eller för all del Rick Springfield. Inte fan visste jag att jag brydde mig om vare sig honom eller Tom Petty! Tröttast är Paul McCartney-inspelningen (men gåshudsvarning när de lägger Beatles-körer) och den jobbiga snutten när Trent Reznor ställer in sitt gitarrljud i en dator i stället för på en förstärkare.
Så när Andres Lokko bara ser bredbenta heterosexuella rockmusiker och beskriver Foo Fighters som »en riffglädjens herpes på rockens kropp« ser jag bara en vänlig liten själ (förvisso skäggig) som träffar sina barndomshjältar och månne rentav ger dem en nystart i karriären, som ett slags rockkonservator.
Men jag kanske har missförstått Lokko helt, hans text kanske är en ren hyllning? Herpes simplex är en virussjukdom som sprids via kroppsvätskor, saliv och sexuellt umgänge. Är det inte precis så som rockmusik sprids?