Stanley Kubricks Full Metal Jacket från 1987 var min favoritkrigsfilm när jag var i de tidiga tonåren. På den tiden var »krigsfilm« för västerländska kids lika med Vietnamfilm. Visst hade vi sett några stela studiorullar om andra världskriget bredvid mamma och pappa i tv-soffan. Men i samma stund som vi blev populärkulturkonsumenter i egen rätt utsattes vi direkt för det krig som Hollywood tio år efter Deer Hunter inte hade tröttnat på att ge terapi för. Året innan Full Metal Jacket kom till exempel Oliver Stones Plutonen (och spelet: jag spelade det varje dag i säkert ett år) och året efter Rambo III.
Men det var något med Full Metal Jacket som trumfade den mer actionfyllda Plutonen (med flera kändisar i rollerna) eller vansinnet i Coppolas Apocalypse Now. Och i dag kan jag inte bara tillskriva min vurm för Kubricks film med att det är som alla saker man ser alldeles för tidigt och inte kan förhålla sig kritisk till – filmerna som är koppärr på cineastsjälen.
Jag såg om Full Metal Jacket i fjol, efter en promenad genom den fantastiska Kubrick-utställningen på LACMA (Jag såg om alla hans filmer direkt efter den upplevelsen). Och kände samma sak. En förklaring fick jag när jag inför denna text gick igenom hur Full Metal Jacket bemöttes av kritikerna 1987.
Det var på många sätt en home run – Kubricks näst sista film i en karriär där flera filmer redan sågs som orubbliga klassiker. Kritikerna jublade. Med ett undantag: Roger Ebert. Ebert tycktes verkligen ogilla Full Metal Jacket. (Hans invändningar retade bisittaren på deras tv-show, Gene Siskel, så mycket att denne kritiserade Ebert för att gilla Disneys hundrulle Benji på äventyr mer än Kubricks film).
Men eftersom Ebert var en klok kritiker oavsett om han gillade en film eller inte, så ger hans recension nycklar till varför jag fastnade så hårt för Full Metal Jacket och varför den är ett mästerverk. För vad Ebert egentligen skriver i sin kritik av en »film som känns som noveller och inte en roman« eller »krigsscener som är inspelade i en studio och ser ut att vara det« och det moraliska budskapet i filmens klimax är att Full Metal Jacket blev en perfekt brygga (minus hjärnsubstansen på toalettväggen) från hur barnet läser Kalle Anka till hur kriget ser ut á la Hollywood.
Kubrick fattar att så länge det finns en fantasi om något – kriget som något förhärligat av militärledningen och så vidare – så kan stridspitten hållas hård.
När jag såg om filmen blev det självklart: karaktärerna pratar som om de sett Hollywoodfilmer om Vietnam och nu härmar dem. Och visst, jag förstår kritiken om att Full Metal Jacket bygger upp mot något i första halvan – träningsscenerna på Paris Island som slutar med galenskap och död – som den inte »kan« leva upp till.
Men jag tror att det är poängen: den strukturerade ordningen i träningslägret gentemot krigets totala oordning. Möjligen levererar Eberts svaret på den underliggande psykologin i detta när han ojar sig över att filmens starka koppling mellan krig och sex försvinner i samma stund som vi hamnar i Vietnam.
Nja. Metaforen dör, och den dör för att Kubrick fattar att så länge det finns en fantasi om något – kriget som något förhärligat av militärledningen och så vidare – så kan stridspitten hållas hård. I samma stund som männen konfronteras med verkligheten (det är ingen slump att Vietnamdelen inleds med den smutspratande prostituerade som lurar soldaterna) är det mindre kul. Döden är inte sexig och i bästa fall är sexet en toaköväntan på att ligga med en kvinna som majoren köpt till mannarna gemensamt.
I slutändan tror jag helt enkelt att Ebert snubblar på det han inte tycks kunna få fram: det här är en Vietnamfilm där veteraner och soldater inte kramas som hjältar. Om galenskapen i Apocalypse Now forsar fram från första scenen så visar Kubrick istället effektivt exakt var denna krigspsykos kommer ifrån. Man kan säga att Coppola låter den vara något individuellt, men Kubrick visar hur den fungerar strukturellt: Hur militärkomplexet redan från allra första stund är till för att bryta ner, bryta ner, bryta ner och göra bra mördare men dåliga individer av människomaterialet.
De kan sedan vara »bra« och »dåliga« på samma gång, ovanligt nyanserade, men Kubrick ger dem ingen parad för någotdera. Soldaten »Joker« (spelad av Matthew Modine som tog bilder och anteckningar under inspelningen och har släppt det som en app-dokumentär) har »Born till kill« skrivet på hjälmen och ett fredsmärke på jackan. En signal om människan »dualitet« – och en påminnelse om hur politiken hemmavid tedde sig mer än lovligt schizofren och motsägelsefull för soldaterna på plats.
Stanley Kubrick plockade isär hur våldet metodiskt skapades för att genomföra vad han kallade för ett »phony war«. Och det fenomenala är att han satte ihop bitarna igen på ett sätt så att till och med en 13-åring kunde fatta vad det handlade om. Rambo blev aldrig särskilt rolig efter det.