Det finns många anledningar till att jag egentligen borde ogilla Peaky Blinders. En av de största är våldet.
Jag gillar inte att se våld mot människor (våld mot orch/vampyr/tentakelförsett monster från yttre rymden går bra), jag mår dåligt av ljuden, hur fejkade de än är: knogar mot näsben, stövlar mot revben och glasflaska mot skalle. Blodet som skvätter gör mig illamående.
Peaky Blinders har mycket våld – stora delar av handlingen rör sig ju kring våld – och det är väldigt rått. Ibland är våldet även det som jag avskyr mest: gjort »snyggt«.
Ändå är jag helt såld!
Det fula har aldrig varit snyggare, det skitiga aldrig så glamouröst: det är svart och eld och sot och gyttja och så kommer ett gäng ytterst välklädda män i slow motion till tonerna av Nick Cave.
Peaky Blinders var namnet på ett engelskt gäng som existerade i verkligheten och sägs ha fått namnet då de sydde in rakblad i skärmen på sina kepsar: ett effektivt vapen för att göra folk blinda under slagsmål (redan här – blä). Dessa rekorderliga gossar är alltså inspirationen för det brittiska gangsterdramat Peaky Blinders, som utspelar sig i Birmingham under 1920-talet och är skriven och skapad av Steven Knight (Dirty Pretty Things, The Detectives). Knight är själv från Birmingham, och byggde sin historia på sina farbröders liv.
I Knights fiktiva värld styrs gänget av familjen Shelby och i synnerhet Tommy Shelby (Cillian Murphy), som liksom de andra kom tillbaka från första världskrigets skyttegravar gravt traumatiserad. Han dövar flashbacks och hemska minnen med opium, whiskey och våld, och lever för att utvidga Peaky Blinders territorium och försvara sin familjs rykte. Annars är det inte mycket Tommy bryr sig tills den dagen en blond irländsk sångfågel plötsligt står där inne på stammisbaren The Garrison...
Vad han inte anar är att sångfågeln Grace (Annabelle Wallis) ingalunda är en beskedlig barflicka som rymt från Irland, utan att hon med pistol i handväskan jobbar som undercover-agent åt kommissarie Campbell (Sam Neill). Campbell har också precis anlänt till Birmingham för att rensa upp i bovträsket och på uppdrag av självaste Winston Churchill måste hitta ett stort antal maskingevär som försvann under ett rån. Ett rån som Peaky Blinders låg bakom… Campbell och Tommy Shelby blir snabbt ärkefiender, med dubbelspelande Grace emellan dem.
Det är otroligt spännande! Speciellt sparringen mellan Tommy och Campbell, hur makten hela tiden går fram och tillbaka mellan de båda. De ställer oavbrutet nya ultimatum till den andra och klurar ut nya lösningar för att ta sig ut ur kniporna. De är egentligen lika varandra, som Campbell i något avsnitt förklarar: »Vi hatar folk. Och folk hatar oss.«
Mhm, med undantag av Grace då som får det svårt att motstå Tommys lysande blå ögon…
Eh.
Jag vet att det är hemskt och klyschigt med en vacker brutal-men-melankolisk bad boy som blivit sårad och inte kan känna något ända tills han möter en ren vacker kvinna.
Okej vi får väl prata lite mer om den här kärlekshistorien då. Jag vet att det är hemskt och klyschigt med en vacker brutal-men-melankolisk bad boy som blivit sårad och inte kan känna något ända tills han möter en ren vacker kvinna och hon är den enda som kan förändra honom och få honom att bli snäll igen.
Fast om jag bara struntar i att det egentligen är helt förkastligt och till och med skadligt med den här klyschiga historien så bara tickar mitt hjärta till varenda gång Grace och Tommy ser på varandra så där innerligt. Åh.
Cillian Murphy gör Tommy så jäkla bra också. Okej han är skitsnygg, han är nästan overkligt vacker med de där självlysande ögonen och kindben skarpare än rakbladen som Tommy har insydda i kepan men han är också väldigt bra. Det går inte ens att tänka sig serien utan Murphy, han är i bild nästan hela tiden, närbilder på det där egentligen orörliga ansiktet hela tiden.
Det fula har aldrig varit snyggare, det skitiga aldrig så glamouröst.
Man har med hjälp av övergivna industribyggnader i Liverpool och CGI skapat ett Birmingham där många scener nästan mest ser ut som reklam, kanske för något dyrt öl från ett mikrobryggeri. Det fula har aldrig varit snyggare, det skitiga aldrig så glamouröst: askan virvlar som snöflingor i luften, det är svart och eld och sot och gyttja och så kommer det ett gäng ytterst välklädda män gående i slow motion till tonerna av Nick Cave.
Jag det är mycket män som går snyggt till cool musik den här serien, allra mest Tommy får svassa fram sensuellt rökandes, i sin per-fek-ta kostym.
Jag vill se den hipster som efter att ha sett den här serien inte dreglar ihjäl sig efter en Peaky-outfit med sina klockkedjor, runda kragar och perfekt korta byxben. Allt efter hur 1920-talets Birmingham-snyggingarna verkligen klädde sig. Eller klippte sig (även om skådisarna i början inte var helförtjusta i looken):
Skådisarna är inte bara galet välklädda utan också väldigt bra. Sam Neill förstås (som faktiskt kommer från Belfast och i rollen som Campbell härmar sin pappas accent!) men min favorit är ändå Helen McCrory som riviga Aunt Polly, familjen Shelbys matriark.
Det är intill förbannelse mansdominerat men jag tycker ändå mig märka att man kanske brytt sig lite om att skapa kvinnokaraktärer, mer än vanligt åtminstone i den här typen av perioddrama när man så lätt hade kunnat köra det vanliga trötta »ja fast det var liksom män som var gangsters man kan ju inte skriva om historien«.
Peaky Blinders andra säsong går mot sitt slut, bara finalavsnittet kvar. Och trots att jag ibland stänger av ljudet under slagsmålen och trots att jag skäms över att jag njuter så av att se vackra män gå rökandes i slow motion kommer det bli väldigt tomt efter familjen Shelby.
Peaky Blinders säsong 2 går nu på BBC Two och första säsongen finns på Netflix.