TVdags fyller ett år i dag. »November 2013« har under det senaste året varit ett slags år 0 som jag relaterat inte bara TVdags verksamhet till utan även mycket annat i mitt liv. Jag minns knappt hur min vardag och mitt jobbliv såg ut innan vi startade TVdags. Och kicken att komma i gång den där morgonen för exakt ett år sedan, efter ett par intensiva och kaotiska månader av förberedelser, hade kraften av en personlig big bang för mig.
Så jag ville skriva en text om detta, tänkt att börja så som jag nu inlett och fortsätta med en summering av vart vi nått och vart vi är på väg.
Jag finner inga ord för den avsky jag känner för denna distanserade syn på både drabbade människor och livräddande vetenskaplig specialkompetens.
Men mellan det att jag skrev den inledning ni just läst, och skulle skriva fortsättningen, råkade jag titta på gårdagskvällens Uppdrag granskning och dess kanske mest gripande reportage under 14 säsonger: berättelserna om två unga killar som dött av knarköverdoser efter att samhället på ett systematiskt plan svikit dem – alltså inte bara enskilda socialsekreterare och stödboenden utan kommuner, landsting, riksdag och regering. Hela det helvete av oansvar som det innebär att vi i Sverige har en tämligen världsunik lag om att kommun och landsting ska ha »delat ansvar« för vården av missbrukare men där socialtjänsten ytterst fattar besluten och där ingen myndighetsöversyn existerar. I stället för att låta landstingen, det vill säga sjukvården, ta det övergripande, livräddande ansvaret och låta kommunen stötta med psykosociala insatser (som vid alla andra sjukdomar) har vi i dag en situation där kommuntjänstemän kan ta beslut utan hänsyn till läkarutlåtanden och riskera människors liv genom att skicka dem till stödboenden utan vare sig kompetens eller befogenheter. Vilket ligger bakom att Sverige har närapå Europas högsta dödlighet på grund av överdoser (rekordhöga talet 589 förra året).
Ur denna hopplösa mängd återberättades alltså två djupt tragiska livsöden i gårdagens Uppdrag granskning – och det första av dem förminskade min känsla för TVdags ettårsjubileum på ett väldigt direkt sätt. Som ett slag i magen.
När hoppet ännu levde. En mors foto av en son, från gårdagens Uppdrag granskning.
21-åriga Leon Söder fick aldrig någon riktig hjälp för sin adhd utan började tidigt självmedicinera. Ett drogbruk som eskalerade bortom kontroll och kastade honom mellan förtvivlan och ständiga återfall och, till slut, en gnutta hopp i väntan på att få komma in på ett stödboende med specialkompetens inom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Men dagen innan han skulle få komma dit dog han i en överdos på sitt rum på ett meningslöst okunnigt och oenagagerat »stödboende«.
Leon Söders sista nedåtspiral inleddes just under november 2013. Uppdrag granskning återgav händelser under denna månad, bland annat hur en polis till slut gjorde en LVM-anmälan tänkt att rädda hans liv – om inte Sverige hade haft denna idiotiska lag som gör att besparingskåta kommuner (socialtjänster) kan byta ut kostsamma LVM-platser mot fem gånger så billiga »i väntan på«-platser, vilket var vad som hände med Leon.
Får ni också en sådan här känsla ibland, när något som hände i en nära förfluten tid återberättas och får er att jämföra med vad ni själva gjorde just då? Plötsligt var »TVdags ettårsjubileum« det absolut löjligaste som fanns, det provocerade mig att jag just hade suttit och varit så uppeldad av minnen från ett år tillbaka i tiden. När vi satt och snickrade på en pressrelease, fick den sista sajtdesignen på plats, redigerade de första inläggen och andaktsfullt inväntade omvärldens reaktion på TVdags lansering, precis samtidigt, här i samma stad, slog en kärleksfull men hjälplös 21-årig kille i botten. Och den gnutta av hopp som en polisassistents LVM-anmälan gav släcktes sedan av detta skandalösa juridiskt systemfel som Sveriges förra biträdande socialminister, kristdemokraten Maria Larsson, har försvarat med att »vi vill inte att missbrukarna ska medikaliseras«.
Jag finner inga ord för den avsky jag känner för denna distanserade syn på både drabbade människor och livräddande vetenskaplig specialkompetens.
Väldigt många av missbrukarna som detta handlar om är dessutom just självmedicinerande på grund av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (diagnostiserade eller odiagnostiserade). Att Leon Söder ovanpå allt annat skulle behöva stå i kö för ett enda tillgängligt stödboende med kompetens för just NPF är en sorg och katastrof i sig. Specialkunskaper om adhd och autismspektrum borde vara en självklarhet rakt igenom hela vårdkedjan.
Expert Nilsson vs Byråkrat Karlsson – konkreta livräddande argument mot dödligt fluff.
Uppdrag granskning avslutades med en bisarr minidebatt mellan beroendeläkaren Lars-Håkan Nilsson, medicinsk rådgivare på Kriminalvården, och Håkan Karlsson, direktör på Sveriges Kommuner och Landsting med ansvar för vård och omsorg. Båda vill såklart se maximala stödinsatser från både sjukvård och socialtjänst, men medan experten Nilsson påtalade det självklara i att låta landstingen få helhetsansvaret för det forsatt breda samarbetet, det vill säga överhuvudtaget tilldela ett huvudansvar där ingen i dag har ett sådant vare sig för individer eller verksamhetsöversyn, så försvarade byråkraten Karlsson rådande dysfunktionella system med cyniska floskler om att »vi måste bli bättre på att samarbeta«.
Samtidigt som 600 människor årligen dör, offer för ett ansvarslöst icke-system.
Vi skiter alltså i att fira TVdags ettårsjubileum i dag. Vi tänder i stället ett ljus för Leon Söder och alla andra drabbade och anhöriga, och förhoppningsvis tänds nu – utifrån denna brutalt viktiga Uppdrag granskning-fackla – gnistor för politisk förändring.
Uppdrag granskning, avsnitt 11, Missbruksdöden, finns på SVT Play.