Att De tre musketörerna skulle tolkas av koreansk tv lät först som en fruktansvärd idé. De skulle alltså ta något så urfranskt, så fullständigt rotat i fransk historia, och krystat baxa in det i ett historiskt koreanskt sammanhang i stället? Intressant idé, förstås, men dömd att misslyckas.
Så fel jag hade.
Spionage, konspirationer, action och karaktärer vi uppriktigt bryr oss om – med en look som om New Romantic var en form av K-pop.
Serien börjar när Park Dal-hyang (d'Artagnan; spelad av Jung Yong-hwa från poprock-gruppen CNBLUE) lämnar sitt föräldrahem på landsbygden för att bege sig till huvudstaden och göra ett av de då så populära regeringsarbetarproven. I originalet gjorde d'Artagnan detsamma för att bli musketör. Nu ska jag inte göra någon grundlig genomgång av skillnader och likheter mellan de två verken, men låt detta illustrera hur serien ofta lyckas utmärkt med att anpassa berättelsen till koreansk historia. Därmed inte sagt att serien följer boken helt och hållet – vissa karaktärer fattas, andra har tillkommit, handlingen ser lite annorlunda ut, och allt annat som man kan förvänta sig av en adaption.
Den största skillnaden lär vara att Athos nu blivit kungens son – kronprins So-hyeon (spelad av Lee Jin-wook) – som får veta om en konspiration att störta kungen och tillsammans med sina två vänner Heo Seung-po (Porthos; spelad av Yang Dong-geun) och Ahn Min-seo (Aramis; spelad av Jung Hae-in), samt Park Dal-hyang, försöker hindra konspirationen, i största hemlighet från kungen.
Bakom konspirationen ligger minister Kim Ja-jeom (kardinal Richelieu; Park Yeong-gyu) som får hjälp av kronprins So-hyeons före detta hustru, som han trodde var död, Jo Mi-ryung (Lady de Winter; Yoo In-young) och Manchu-ledaren Ingguldai (Hertigen av Buckingham; Kim Sung-min). I den här tidsperioden (1600-talet) försökte Manchuriet invadera Korea mer än en gång, så även här lyckas serien på ett naturligt sätt sammanfoga romanen med koreansk historia.
Men nog med namedroppandet. Serien är ofta spännande med mycket spionage, konspirationer, action och med karaktärer vi uppriktigt bryr oss om – och en look som om New Romantic var en form av K-pop. Därmed inte sagt att serien inte har sina brister. I det första avsnittet följer vi nästan enbart Park Dal-hyang, trots det finns nästan ingen tid att lära känna honom. Det blir väldigt mycket storslagna helikopterbilder när han tar sig fram genom Korea, och hinder han måste lösa där vi inte får lära oss något nytt om honom. Jag har inte haft så tråkigt sedan jag senast försökte se Sagan om ringen.
Men sedan blir det raskt bättre när vi får lära känna karaktärerna mer och den reella storyn kommer i gång. Serien har dock fortfarande ett problem, i det att den konstant envisas med att berätta scenerna i icke-kronologisk ordning, för att öka spänningen genom att undanhålla information för tittarna. Det är ju inget fel i sig men manusförfattaren Song Jae-jung använder ibland knepet på de klumpigaste vis, som när hon försöker övertyga oss om att Park Dal-hyang är död och sedan spenderar halva avsnittet med att – genom en flashback – berätta hur han lyckades undvika att dö. Visst, det händer andra viktiga saker i denna flashback också, men den enda anledning till att den överhuvudtaget berättas så är för att vi ska luras att tro att Park Dal-hyang är död – något vi aldrig trodde på. I slutändan blir det samma sak som när gamla bio-följetonger från före tv:ns tid slutade ett avsnitt med att hjältens plan kraschade och började nästa med att visa hur hjälten flydde planet i sista stund, fast lyckligtvis mitt i ett avsnitt och inte mellan två. En liten tröst.
Det icke-kronologiska berättandet används som bäst när vi genom en serie flashbacks över flera avsnitt får veta mer om medkonspiratören Mi-ryungs uppväxt, hur hon blev den hon blev, vad hon vill, varför hon vill det och hur hon överlevde fast kronprinsen såg henne dö. Dessa flashbacks gjorde Mi-ryung till min favoritkaraktär i serien.
Det ska bli sammanlagt tre säsonger med 12 avsnitt vardera, och efter första säsongen hungrar jag definitivt efter resten!
Jag kan förstås inte låta bli att jämföra med BBC-serien, som jag gillade i början. Båda har samma töntigt jobbiga humor och roliga oldschool-äventyrskänsla, men det som gör den koreanska versionen bättre är att den som följetong bygger upp spänning efterhand och blir beroendeframkallande medan BBC-versionen med sina ofta fristående avsnitt tog för lång tid på sig att komma någonstans.
I slutändan är seriens bra punkter långt fler än de dåliga. Det ska bli sammanlagt tre säsonger med 12 avsnitt vardera, och efter första säsongen hungrar jag definitivt efter resten.
Några reflektioner:
- Jag gillar normalt inte anakronismer, men när förra årets sommarplåga i Sydkorea – Crayon Pops Bar Bar Bar – dök upp i en scen, spelad på traditionella koreanska instrument, så kunde jag inte låta bli att älska det.
- En av mina favoritlåtar från i år fick samma behandling.
- I serien behandlas det koreanska ordet för »musketör« – chongsa – som ett nonsensord, påhittat av kronprinsen för att de ska ha något att kalla sig. I verkligheten är ordet lånat från mandarin-ordet »chongshi« som betyder just pistolman, eller musketör.