En science fiction-komedi där High School Musical-stjärnan Ashley Tisdale slåss mot datoranimerade utomjordingar? Ja, men Aliens in the Attic är sinnessjukt mycket bättre än vad premissen överhuvudtaget förtjänar. Den sortens film man älskar när man är tio år och som tioåringen inom aldrig slutar att falla för, om ett gäng kids, med töntiga och oförstående päron, som måste gadda ihop sig och rädda världen från en alien-invasion utförd av ett gäng ganska klantiga gröna små troll.
Bäst är faktiskt de unga skådisarna, som vid första åsynen ser ut som ett gäng generiska Disneyteenybopperfejs men som är genuint roliga.
Kevin Nealon, Andy Richter och Tim Meadows är med, vilket rimligtvis borde vara det enda en kräsen vuxen har att glädjas åt, men inget med den här filmen är rimligt. Bäst är faktiskt de unga skådisarna, som vid första åsynen ser ut som ett gäng generiska Disneyteenybopperfejs men som är genuint roliga, i synnerhet en kille vid namn Robert Hoffman som jag aldrig sett förut men som är lysande som Tisdales spännige boyfriend. (Hans största claim to fame sedan den här filmen gjordes 2009 är en säsong av Bevvan-rebooten 90210.)
Grejen är att utomjordingarna kan fjärrstyra folk genom att skjuta en sändare i nacken på dem, vilket ger skönt mysrys à la Invasion of the Body Snatchers men framför allt används för komiska ändamål. Som när Hoffmans extremt självgoda hunk blir radiostyrd av Tisdales mer geekiga lillebror till att göra bort sig totalt inför henne och resten av familjen, utförd med en tajming och en plastik som är imponerande. Lägg till bra CGI, fint röstjobb av JK Simmons och Thomas Haden Church som sura aliens, några snyggt fotade kung fu-slagsmål mellan Hoffman och en fjärrstyrd Doris Roberts (tanten i Everybody Loves Raymond) och en allmänt fin känsla i hela filmen och du har en lika oväntad som bortglömd matinépärla.
Aliens in the Attic ligger i skrivande stund på snikna 5,4 av 10 på IMDb men är – i sin genre – lätt en 8. Mysfaktor: 10!