Jag gillar verkligen den avslutande säsongen av Boardwalk Empire, hur den anstränger sig för att ge publiken ett slut lika ambitiöst som seriens helhet. Ett intrikat nät av trådar från det förflutna ska knytas ihop med den verklighet som allas vår Nucky lever i. Det hade lätt kunnat bli tramsigt eller tråkigt, som det oftast blir då man laddar sin historiepistol med tama flashbacks. Ni vet, som när äldre skådespelare ska spela sig själva som unga men snarare liknar sig själva som gamla fast med för mycket rouge och tveksamt kön – som Bruce Willis i den elakartade Berättelsen om oss.
Pickering har detaljstuderat Buscemi och antecknat minsta lilla läppryckning. Method acting blir knappast bättre, kanske borde Steve Buscemi oroa sig?
I Boardwalk Empire har man tack och lov löst det på det enda vettiga sättet, man har castat yngre förmågor för att gestalta sina äldre förlagor. Till exempel en helt otrolig Marc Pickering som en 20-årig Nucky Thompson. I tandproteser och slickat hår känns han obehagligt bekant, nästan för lik, ett digitalt skrytarbete. Hade det enbart varit utseendemässigt hade man inte köpt det, men nu är det bara en liten del av sanningen. Pickering tycks ha detaljstuderat både Buscemi som Thompson, säkert plöjt Boardwalk Empire ett antal gånger och antecknat minsta lilla läppryckning. Jag hittar ingen direkt information om hur han gått till väga, men method acting blir knappast bättre än så här, kanske borde Steve Buscemi känna av en viss oro?
Det senaste, sjätte avsnittet Devil You Know var ett av hela seriens bästa. Briljant historieberättande som experimenterade med både det teatrala som det filmiska. Vissa scener hade definitivt kunnat äga rum på en teaterscen framför en tålmodig publik. Det får ta den tid det tar. I alla fall jag njuter av att suga på karamellen så länge jag kan. Visst är det retligt och visst kan man sakna den underbara hetsen från säsong 3 (vilken skillnad på tempo!), men ändå: jag älskar dialogen och den vemodiga känslan av att tiden håller på att ta slut och att de själva tycks vara så medvetna om just detta – många nyckelkaraktärer som går döden till mötes.
Alla utom kanske Al Capone då. I Stephen Grahams tolkning en smått komisk vettvilling som älskar att stå i centrum och sprida skräck. Lite Joe Pesci-varning där. Aldrig tidigare har Stephen Graham fått briljera som här. Fritt spelrum. Och han levererar verkligen – min mage hade gått sönder bara av att dricka en kopp te i samma rum som hans Al Capone. Den terrorns stress han sprider smittar av sig på tittarens, min, verklighet. Han är helt enkelt sjukt obehaglig. Scenen från avsnitt 4, Cuanto, där han trycker in en pistol i munnen på Van Alden och svettandes räknar ner fick mig att på riktigt börja bita på naglarna.
Det här är som sagt den allra sista säsongen av Boardwalk Empire och det märks, ingen återvändo nu. Från att ha förhållit sig lugnt och sansat till historien och seriens universum börjar det nu hetta till. Och som jag längtar! De fem första avsnitten lade en vacker grund för det sjätte, mer turbulenta, förhoppningsvis kommer tempot att höjas nu. Slutet vittnar definitivt om det!
Boardwalk Empire finns på HBO Nordic samt på C More Play och Filmnet.