La Liga: Valencia–Atlético Madrid (C More Live kl 16)
Mötet mellan de eviga utmanarna. Lagen som drömmer om att utmana spansk fotbolls giganter, och då och då lyckas, men inte har den stabila grundstrukturen eller de ekonomiska förutsättningarna för att kunna göra det över tid. Förra året gjorde Atlético det så fantastiskt bra att laget vann ligan och tog sig till Champions League-final. Bara för att en sommar senare – det är tyvärr de eviga utmanarnas lott att bli sönderköpta – få börja en ny säsong med en till stora delar utbytt offensiv besättning.
Atlético har tagit över Valencias roll som förstautmanare till de två stora. Simeones lag bygger på samma tankar kring kollektivt presspel, tajt defensiv och spelare som underordnar sig varandra.
Och Valencia gjorde ännu en hygglig säsong utan att nå upp till gamla stordåd. Gillar man Valencia drömmer man sig ju lätt tillbaka till en inte alltför avlägsen tid då Cañizares styrde Ayalas backlinje framför sig och Pablo Aimar eller Gaizka Mendieta var kungar. Kan man se skönheten i strikta spikraka försvarslinjer – det är det i och för sig inte alla som kan eller vill – är det svårt att komma på något vackrare än Claudio Ranieris eller Rafael Benitez Valencia.
Tyvärr var världens mest disciplinerade lag inte detsamma som världens mest disciplinerade klubb. Valencia har haft det tufft efter framgångsåren. De ekonomiska musklerna förtvinade, fantastiska spelare såldes (få klubbar av Valencias dignitet har tappat lika många framträdande spelare de senaste åren), lite mindre fantastiska spelare köptes in och på planen sprang en massa oförlösta talanger omkring och var veliga och obeslutsamma.
På sätt och vis har det Diego Simeone-ledda Atlético tagit över Valencias roll som förstautmanare till de två stora. Den kokande energiske Simeone är för all del en väldigt annorlunda ledartyp än stillsamma Valenciagentlemän som Ranieri och Benitez, men hans lag bygger på samma tankar kring kollektivt presspel, tajt defensiv och spelare som underordnar sig varandra.
Eller om det nu är Valencia som faktiskt blivit Valencia igen. För i inledningen av den här säsongen har ett på pappret ganska oglamoröst, men på planen kollektivt starkt, Valencia hittat tillbaka till sin småtråkiga/vackert disciplinerade identitet, är obesegrat och skuggar Barcelona i tabelltoppen. Med Atlético strax bakom.
Bundesliga: Borussia Dortmund–Hamburger SV (Eurosport 2 kl 15)
Borussia fortsätter att vara det europeiska topplag med störst gap mellan högsta- och lägstanivå. Å ena sidan kan de spela ut ett vasst Arsenal efter noter i Champions League, å andra kan de hacka sig fram trögt och naivt i ligan, medan Bayern München återigen seglar iväg i tabelltoppen. Jag börjar mer och mer misstänka att Dortmund är ett lag som kan lyfta sig till himmelska höjder i de stora matcherna, men inte gillar den grå vardagslunken.
Damallsvenskan: Kif Örebro–Kopparbergs/Göteborg (TV4 Play kl 14:30)
Med Rosengård som redan klara och väldigt värdiga mästare och bottenstriden lika avgjord är det mest intressanta i Damallsvenskan kampen om andraplatsen. Vilket ju gör det här mötet mellan tabellens tvåa och trea extra kittlande. Det är ju dessutom en kamp mellan två diametralt olika fotbollsfilosofier: det snålt spelande Örebro (blott 12 insläppta på 17 matcher) mot helt-öppna-fjäll-Göteborg som öser in mål (bara dominanten Rosengård har gjort fler).