Kronjuvelen i senaste numret av den brittiska filmtidningen Empire är ett inspelningsreportage från arbetet med Christopher Nolans Interstellar. I linje med Empires sedvanligt uppskruvade storögdhet är det ett reportage som helt och hållet ägnar sig åt att bygga myten och okritiskt blicka upp mot Nolan som det nya Hollywoods sista visionär. Det är kanske en beskrivning som rymmer några nyanser av sanning men med tanke på hur Empire låter Nolan framstå som banbrytande i användningen av gammal teknik och inte minst i rollsättningen av Matthew McConaughey är det även en tes som drunknar i superlativen.
Det är en berättelse i vilken McConaughey för första gången testar sina begränsningar, utforskar sitt skådespelarjag i ett slags ny riktning.
Just McConaughey-spåret är utmärkande. Efter skådespelarens framgångar de senaste åren har otaliga personer tävlat i att slå sig för bröstet och förklara att just de rollsatte McConaughey långt innan hypen och därmed var med i konstruerandet av denna McConaissance. Så även Nolan, som menade att han hittat sin huvudrollsinnehavare efter att ha sett en »tidig arbetskopia« av Jeff Nichols Mud. Så kan väl säkert vara fallet, men det är tydligt hur framför allt två filmer tycks falla i glömska varje gång den så kallade McConaissance:en kommer på tal: William Friedkins becksvarta Killer Joe och Lee Daniels svettiga The Paperboy. Den senare blev omtalad på filmfestivalen i Cannes 2012 för att den innehåller en scen där Nicole Kidmans karaktär urinerar på Zac Efrons.
Och The Paperboy är en film med brister. De breda dramatiska svängarna leder då och då ner i ett dike av melodramatiskt överspel och den »febriga« amerikanska södern får spela ut sitt fulla register och försätta varje karaktärspanna i ett glansigt tillstånd filmen igenom. Likväl är det en sevärd film, inte minst för sin betydelse i just Matthew McConaugheys relansering av sig själv. Det är en berättelse i vilken McConaughey för första gången testar sina begränsningar, utforskar sitt skådespelarjag i ett slags ny riktning. Och där hans rollfigurer i Mud eller Killer Joe bygger på ett slags klassiska arketyper blir Ward Jensen i stället en figur som skyr tydlig definiering. Som tillåts vara motsägelsefull och trubbig.
Det gör The Paperboy till en underskattad film, och framför allt en anledning för Lee Daniels att slå sig lite för bröstet.