Vem älskar Gore Verbinski? Kanske ingen. Nej, det var förstås taskigt! Säkert hans fru och två söner, och filmbolagen som han dragit in rätt mycket pengar åt. Men ingen självrespekterande filmnörd skulle erkänna att hen diggade Gore. Gissar att få ens vet vad han gjort, trots att han har några megaasuccéer på meritlistan.
Verbinski slog igenom 1998 med barnfilmen MouseHunt, med den klassiska svenska titeln Mus i sitt eget hus. Sen gjorde han The Mexican, lyckade remaken på The Ring, och sen blev det Pirates of the Caribbean för hela slanten (han regisserade de tre första innan han lämnade skutan). Sen fick han en Oscar för datoranimerade matinéfilmen Rango, och hans senaste film är praktfiaskot The Lone Ranger, förra årets mest utskällda film. En brokig cv utan någon röd tråd, mer än att Verbinski gillar att testa olika genrer och att jobba med Johhny Depp när han spexar och är »rolig«. Inga auteur-vibbar, direkt, mer en hyfsat pålitlig leverantör av mestadels framgångsrik underhållning. Svår att få grepp om.
Den fick fesljumna recensioner, drog inte ens in sina inspelningskostnader och sjönk obemärkt ner i filmhistoriens undervegetation men är i själva verket en pärla.
Men mitt filmografin finns en udda fågel: The Weather Man från 2005. En bortglömd dramakomedi som är riktigt bra, och bjuder på Nicolas Cage i en av sina absolut bästa roller.
Cage spelar David Spritz, en väderpresentatör på en tv-kanal i Chicago, slick och duktig framför telepromptern, misslyckad i allt annat. Sonen (Nicolas Hoult, numera känd som Beast i X-Men) trasslar och får en stödperson med pedofiltendenser (en svettig Gil Bellows), dottern är överviktig och mobbad i skolan. Cage försöker fumligt lappa ihop det med ex-frun och förgäves duga inför sin Pulitzervinnande och allmänt geniförklarade pappa (en tillknäppt Michael Caine med milt nedlåtande blick). Och lära sig leva med nesan att med jämna mellanrum bli anfallen med snabbmat från förbikörande smartasses på stan – det har liksom blivit »en grej« att göra en drive-by och slänga en Big Mac & co på stackars David.
The Weather Man fick fesljumna recensioner, drog inte ens in sina inspelningskostnader och sjönk obemärkt ner i filmhistoriens undervegetation men är i själva verket en pärla. En melankolisk, snyggt paketerad komedi som är och tassar runt i samma milt existentialistiska filmuniversum som Alexander Payne gjorde i Election och About Schmidt, eller som en nyduschad Todd Solondz utan den riktigt tunga svärtan. Hans Zimmers ovanligt osentimentala musik påminner om Jon Brions hetsiga plock i Punch-Drunk Love och skapar samma känsla av oro. Skådespelarna är väl valda: Hope Davis gör ännu en fenomenal biroll som Cages alienerade fru, en dämpad Michael Caine är stillsamt skräckinjagande i sin torra, knappa spelstil och ödlelikt plirande gestalt.
Bäst av alla är Nicolas Cage, som kör sin sorgsna deadpan-stil till fulländning. Dock utan de publikfriande plötsliga explosionerna av stirrigt vansinne. Cage är ovanligt nedtonad, hårt kontrollerad, och hans tafatta försök att ställa saker till rätta är hjärtskärande roliga.
The Weather Man må utmynna i en lättköpt och föga överraskande Lär dig att älska dig själv-slutkläm som skär sig mot den modlösa och härligt svarta tonen i anslaget, men det spelar föga roll när vägen dit är så underhållande, välskriven och brutalrolig. Det känns inte särskilt troligt att Gore Verbinski skulle återvända till den här typen av dramakomedi framöver... men det vore härligt om han vågade.