Clik here to view.
Avsnitt 2 börjar precis där avsnitt 1 slutade, och narrativt blir det här avsnittet som en andra del av säsongspremiären. Nya kollegan Lance Hunter blir officiellt medlem i S.H.I.E.L.D., den riktiga Simmons syns fortfarande inte till, Fitz mår fortfarande inte bra, men Mack anar vilket geni han har under den desorienterade ytan och försöker förstå honom, vilket resulterar i att de bygger ett vapen som kan sätta stopp för Absorbing Man, i alla fall tillfälligt. Jag är glad att de är öppna med att Absorbing Man kan komma tillbaka förr eller senare då hans superkrafter är väldigt häftiga.
Ett problem med förra säsongen var att hälften av karaktärerna var mer mysterier än personer, men dessa mysterier är mycket mer välkomna nu när vi fått en chans att lära känna karaktärerna.
Det visar sig att anledningen till att Coulson ristade in mystiska mönster i en vägg i första säsongsavslutningen är för att han känner sig tvungen att göra det. Det är något han med jämna mellanrum måste få ur sig, och May vet om att han gör det, och hjälper honom att hålla det hemligt. Samma mönster visar sig dessutom på The Obelisk när Raina (Ruth Negga) i ett välkommet återseende tvingas röra vid den dödliga tingesten av Kyle MacLachlans hittills icke namngivna karaktär. Raina är för övrigt den första vi sett röra vid The Obelisk utan att dö (eller som i Absorbing Mans fall – bli svårt försvagad). Ett problem serien hade förra säsongen var att hälften av karaktärerna var mer mysterier än personer, och dessa mysterier är mycket mer välkomna nu när vi fått en chans att lära känna karaktärerna.
Jag klagade på actionscenerna förra veckan, men den här veckan har serien ett väldigt snyggt ögonblick – ett skott avfyras mot Absorbing Man, och vi följer kulan när den närmar sig honom i slow-motion, samtidigt som vi ser honom förvandla sin hud till metall, och punkten där kulan träffar hinner bara precis bli metall och rikoschettera kulan i tid. Kan vi få mer sånt här, tack?
Vad jag däremot vill klaga på den här veckan är musiken. Normalt älskar jag Bear McCrearys musik – jag till och med köpte en limited edition-CD med Human Target-soundtracket, det enda soundtrack jag äger – men i Agents of S.H.I.E.L.D. blir det hela tiden för mycket. Om scenen är glad så är McCreary i extas, om scenen är melankolisk så är McCreary i en avgrundsdepression, om scenen är spännande så är McCreary... faktiskt rätt bra, men han och producenterna måste våga låta det vara tyst, eller i alla fall lite mer subtilt.
Som jag sa i början så fungerade avsnittet som en andra del av säsongspremiären. Avsnitten hade fungerat mycket bättre tillsammans och har man inte påbörjat säsongen ännu så rekommenderar jag att se dem just back-to-back.
Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2 går på ABC i USA.
