Att se på svensk dramaproduktion kan vara lite som att läsa en torr och styltig kvalitetsbok. Man förstår att det är bra, och liksom fint, men det kan fortfarande kännas lite forcerat. För mig som nästan aldrig ser på svensk tv är inkubationstiden till att jag tycker att det är uthärdligt ganska långt. Jag tycker ofta dialogen är konstlat skriven, och när skådespelarna säger det så låter det inte som det ska på teve, utan som det gör på teatern. Fröken Frimans Krig är inget undantag. I början är det som ett långsamt ångtåg som pustar igång, det vill sig riktigt inte med pratet. Jag kommer på mig själv med att längta till Fanny och Alexander, som har samma tidsperiod men där teatrandet känns inbyggt i rollkaraktärernas värld och därför inte så störigt.
Men halvvägs in i avsnitt ett så har jag vant mig vid tonen och kan börja koncentrera mig på att njuta av handlingen. Fröken Frimans Krig är varsamt filmad, och stor möda har lagts på kostym och att få Stockholm att kännas som om vi var i 1900-talets början, och vi får följa Dagmar Frimans (Sissela Kyle) kamp för kvinnors rättigheter och självförsörjande. Jag gillar Kyle, hon är den som levererar från minut ett, och hennes sturska tant till suffragett passar bra med det lite kantiga. Väldigt fin är också Frida Hallgrens Lottie, som börjar som mjuk rikemanshustru till Gustaf Hammarstens borgerliga och konservativa Axel, men som i första avsnittet börjar ta försiktiga steg ut på egna ben.
Tyvärr lyfter det aldrig. Den lilla förhoppning jag kände efter avsnitt ett infrias inte i de kommande två avsnitten. Det är fortfarande styltigt och torrt och dialogen känns forcerad. Den milda tonen i både smink och tal stör jag mig på. Och särskilt roligt är det inte heller. På SVT:s hemsida står Fröken Frimans Krig som en dramakomedi, men så mycket komedi är det i alla fall inte, även om Ulla Skoogs hår gränsar till clownaktigt stylat.
Fan, det är synd att det aldrig blir så bra som det hade kunnat. Men det är nåt knas med manuset och hur man lagt upp berättelsen. Det står på SVT:s hemsida att det är baserat på verkliga händelser, och Google leder mig till Anna Withlock, som dock verkar vara en mycket mer intressant karaktär än Dagmar Friman. Berättelsen är lite för smetig och tillrättalagd och det funkar inte dramaturgiskt. Kanske hade det passat bättre som en långfilm eller så hade historien kunnat broderats ut till en längre följetong? Och vad har hänt med dialogskrivarkonsten? Ibland finner jag mig ligga och kvida »näee... «. Ingen pratar så som seriens rollpersoner pratar, jag tror inte ens att de pratade så 1905. Jag vill inte såga egentligen, eller »Det bär mig emot.« som en rollperson i serien antagligen skulle ha sagt, men för mig blir det inte mer än ett mjäkigt trevande försök som liksom aldrig hittar sin ton eller plats.
Ändå är det värt att se. Varför det? Jo, det är fantastiska kostymer. Jag känner mig direkt hemvan, kanske är det på grund av barndomens Madicken och otaliga omtittningar av nämnda Fanny och Alexander som det känns så. Sen är det inte så vidare vanligt med tv-serier med så många kvinnliga bärande roller, där de dessutom får både agens och skärmtid. Det är inte därför serien brister, inte heller på grund av att skådespelarna är dåliga. De gör vad de kan med ett halvkackigt manus och slapp regi. Men hela produktionen andas varsamhet och omtanke, och är inte tre helt bortkastade timmar ändå.
Fröken Frimans krig kan du se på SVT Play fram till den 31 januari.