Denna text innehåller spoilers om Sherlock säsong 3, avsnitt 1.
Säsongspremiären av Sherlock kändes verkligen på gott och ont som en lång och utdragen blinkning till fan-kultur. Mrs. Hudsons hänvisning till parhästarna som ett par; de olika fanfictionliknande teorierna om hur det gått till (även där med homoerotiska förtecken); Watson som rakar av sig mustachen för Sherlock; eviga förklaringar som visar sig inte alls stämma så att tittarna kan turas om att säga »Där ser du!« och sedan bli generade, eller för den delen protestera mot osannolikheten och sedan bli generade. Där fanns också trivia-fansens fniss åt att Freemans faktiska partner spelar hans serie-partner, och att Cumberbatchs faktiska föräldrar spelar hans föräldrar. (Älskar bilderna som målades upp för mitt inre öga av Sherlock och Mycrofts barndom.)
Men var fanns vår Sherlock, egentligen? Hela berättelsen kändes nästan lite fanfictionig hela den, allt taget till sin spets. En Sherlock som medan han blir torterad plockar upp små detaljer av vänsterhänt fiskallergisk hobbyastronom-typ, som är så gravt förflyttad från mänsklig natur (»Nature?«) att han tror att det är en bra idé att överraska Watson med knasmaskering, som helt enkelt är Sherlock uppskruvad till elva. Som någons idé av Sherlock Holmes. Det här är inte riktigt den Sherlock jag känner.
Men samtidigt var det en Sherlock som var nästan snäll mot både Mary och Molly. Och inte bara för att det tjänade hans syften. Ett annat slags oväntat beteende.
Var det helt enkelt en Sherlock som blivit lite knäpp i sitt eremitande, som hade vant sig vid att ha John vid sin sida och nu behöver lite tid på sig för att komma tillbaka i balans? Eller var det Mark Gatiss som bara ville förvirra och leka med och hetsa upp en fanatisk tittarskara?
Vi är retade. På fler sätt än ett. Det kvarstår att se vad säsongens två kvarvarande avsnitt ger oss.
Säsong 3 av Sherlock hade premiär igår på BBC och börjar visas på SVT1 1 februari.